User Profile

'Skammen' har mycket av den intensitet och glöd som jag hittade i 'Omständigheter' och 'Åren'. Den förmår att med utgångspunkt i något djupt personligt -- här en händelse då hennes far försökte att döda hennes mor -- att prata om något allmängiltigt och att berätta om en tid.

Det är tydligt att händelsen mellan hennes förälder skakade om henne rejält och ändrade hennes relation till föräldarna, men det är ändå inte detta boken handlar om. Efter att ha läst två av hennes andra böcker borde jag varit förbedd, men blev ändå nästan lite besviken på att hon inte pratade mer om det.

I stället handlar boken om hennes relation till föräldarna, till sin hemstad och till den katolska privatskola hon gick i. Ett barns förväntningar till att bli vuxen och vuxenväldens förväntningar på ett barn. Och klass. När Ernaux skriver om sig själv, föräldrar, grannar, skolkamrater, lärare och andra som finns med är klassmedvetenheten hela tiden där som något som begränsar och styr människor -- är bestämmande för vad de får göra, klä sig och uppträda.

Boken är som det andra jag har läst av Ernaux väl skrivet, väl berättat, personligt utan att vara partikulärt. Den saknar ändå något av det jag hittade i 'Åren', men det säger mer om vilken utomordentlig bra bok 'Åren' är än kastar skugga över denna. Den är fortfarande en av de bästa böcker jag läst på länge.

Dock misstänker jag att Ernauxs böcker skall läsas intensivt över några få dagar, det är så de är menat att upplevas. Jag tog några dagars paus två tredelar ut i boken och kände att intensiteten lagt sig något när jag kom tillbaka til den.

Æ skulle bare lese litt før æ sovna, og plutselig hadde æ fullført hele boka, så det her e ikke nødvendigvis en leseopplevelse som tar lang tid. Men om man e rette sorten tror æ det e en leseopplevelse som kan sitte i kroppen i lang tid.

Æ tenke litt på kordan den her boka hadde sett ut om den kom litt seinere, ikke i «det politiske landskapet», men for Kobabes egen del, fordi det e ting der som føles som dem ikke nødvendigvis e ferdigtenkt (i den grad man noensinne kan tenke ferdig om kjønnogidentitet (jojo, man kan sikkert, om man e ciskjønna og kjedelig), men den tape ikke nokka på å finnes i sin nuværanes form, kanskje med unntak for for eventuelle lesera som ikke bryr sæ så mye om Kobabes utforsking av egen identitet, men heller vil lese den som en introduksjon til transidentitet?

Den e lett, i mangel av et bedre ord, der for eksempel Luca Dalen Espseths Født i rett kropp e omstendelig, fordi han sett for sæ å forklare koffor ting e som dem e, mens Kobabe sin fortelling vise kordan det e, uten nødvendigvis å gå nærmere inn på forskjeller og ulikheter og andre transfolks opplevelser av det samme (anna enn der dem e en naturlig del av omgangskretsen). Det betyr ikke at det e en kvalitetsforskjell av nokka slag, men kanskje mer at man ikke kan lese den ene og forvente å finne det den andre gjør? (Men om man har familiemedlemmer som e velvillig innstilt men ikke helt skjønne greia tror æ de to bøkern i gave som kombinasjon kan gjøre ting litt tydeligere?)

Sjøl kjente æ mæ igjen i en god del av det, særlig delan om seksuell legning, og den frydefulle følelsen i å være kanskje 17 og bli tatt for å være gutt, og for ikke å snakke om det med å bli konfrontert med «når du får barn» og umiddelbart være sikker på at det ikke e nokka man vil. Æ e glad den finnes, og unne den et langt og lykkelig eksisteranes liv i så mange bibliotek som mulig, sånn at folk kan snuble over den når dem treng det.