Einar started reading Forhandle med virkeligheten by Erlend Loe

Forhandle med virkeligheten by Erlend Loe
Med entusiasme og skarp observasjonsevne tar Erlend Loe oss med på en enhjuls-odyssé gjennom ett år. Med fri assosiasjon og …
Norskis bosatt i Sverige. Leser norsk, svensk och engelsk. Liker både faglitteratur og skjønnlitteratur. Historie og sci-fi. Skriver på det språk jeg leser på.
Success! Einar has read 38 of 31 books.

Med entusiasme og skarp observasjonsevne tar Erlend Loe oss med på en enhjuls-odyssé gjennom ett år. Med fri assosiasjon og …

2025 års fastebok tar sin utgångspunkt i fastans dubbelhet. Fastan lär oss att avstå från frestelser – men också att …

2025 års fastebok tar sin utgångspunkt i fastans dubbelhet. Fastan lär oss att avstå från frestelser – men också att …
När jag tänker vidare tycker jag att Ingela är en karaktär som skulle få breda ut sig betydligt mer (särskild med tanke på slutet). Hon framställs som lite enfaldig, och jag uppfattar boken i att det handlar om ett trauma utan att det riktigt pekas ut vad det är. Medfödd eller genomlevt, det känns som om det är en central person som vi inte lär känna och som aldrig tilläts ta plats.
Det är svårt att tala om några av Mobergs böcker utan att jämnföra med Utvandrar-sviten, som också är de ende andra böcker jag har läst av honom. Förrädarland är betydligt kortare med (i alla fall i min utgåva) knappt tre hundra sidor, men har många av de element vi känner frå Utvandrar-sviten: Et historiskt tema med stor betydning för svenskar, et flertal personer som man följer växelvis och som korsar varandras väg och samma lättsamma berättarstil där läsaren ofta påminns om detaljer från tidigare i boken (i fall man har glömt). Om något tyckte jag att persongalleriet inte fick utveckla sig på samma sätt som i Utvandrarna, men det är ju också naturligt eftersom boken är betydligt kortare.
Förrädarland följer en rad personer långs med gränsen mellan Värend och Blekinge, då gränsen mellan Sverige och Danmark, under mitten av 1600-talet. Det är tiden för Stockholms blodbad och Gustav Vasa, …
Det är svårt att tala om några av Mobergs böcker utan att jämnföra med Utvandrar-sviten, som också är de ende andra böcker jag har läst av honom. Förrädarland är betydligt kortare med (i alla fall i min utgåva) knappt tre hundra sidor, men har många av de element vi känner frå Utvandrar-sviten: Et historiskt tema med stor betydning för svenskar, et flertal personer som man följer växelvis och som korsar varandras väg och samma lättsamma berättarstil där läsaren ofta påminns om detaljer från tidigare i boken (i fall man har glömt). Om något tyckte jag att persongalleriet inte fick utveckla sig på samma sätt som i Utvandrarna, men det är ju också naturligt eftersom boken är betydligt kortare.
Förrädarland följer en rad personer långs med gränsen mellan Värend och Blekinge, då gränsen mellan Sverige och Danmark, under mitten av 1600-talet. Det är tiden för Stockholms blodbad och Gustav Vasa, det är tid för Dackeupproret, men med fokus på vanliga människor, de som man sällan möter i den vanliga historieskrivningen. Vi får träffa präster, munkar och bönder, men följer också en bondson som tar värvning. De lever på båda sidor av gränsen, pratar samma språk, praktiserar samma tro, är i släkt med varandra och handlar med varandra. De har åsikter, men är i det stora och det hela likgiltiga inför vilket land de bor i eller vem som är kung.
När kriget bryter ut är det dock de som drabbas. Soldater drabbas samman i deras skogar och på deras mark, det är deras gårdar som bränns och deras djur som dödas, de berövas liv och samhället stympas vid att kontakt över en gräns som tidigare inte betytt något i praktiken plötsligt förbjuds. Dessutom när allt kommer till kritan skall fälttåget betalas med kyrksilvret som lokalbefolkningen har betalat till över flera generationer.
Jag tror jag gillar Mobergs böcker och tänker att jag vill läsa flera av dem, men om jag skall ta fram något jag störde mig på är det hur stor plats könsligt umgänge tar, särskilt i bokens första hälft. Jag förstår att giftemål och barnafödande är jätteviktigt, och att våldtäkter var (och är) en del av kriget som jag uppskattar att faktisk tas upp; men jag misstänker att Vilhelm Moberg var mer upptagen av än den vanliga 1600-talsbonden. Detta fanns i Utvandrar-sviten också, men eftersom de böckerna var mycket tjockare fick det ta plats utan att det tog överhand. Jag skulle ju ville veta mer om böndernas vardag i övrigt!

Förrädarland är en roman om människor som historien glömt. De bodde vid gränsen mellan Småland och Blekinge, som också var …
@cmyrland@books.theunseen.city Denne leste jeg for noen år siden og likte veldig godt. Syntes den var betydelig bedre enn jeg hadde forventet.
Nu skall också jag läsa denna bok som är någon slags vital hit på svenska fediversum.
The Hobbit is a tale of high adventure, undertaken by a company of dwarves in …
Mi decidis relegi la Hobiton post spekti la filmojn antaŭ kelkaj semajnoj. La filmoj ja estas tre malbonaj — tro longaj, kaj precipe faritaj por tiuj kiuj ĝuis la filmojn La Majstro de l' Ringoj sed neniam legis la librojn. Mi simple deziris alitipan filmon en la etoso de la libro.
Relegi ĝin en Esperanto antaŭ rememoris min pri kiom al mi mankis tiu lingvo. Jam pasis pli ol dek jaroj ekde mi lastatempe legis aŭ parolis ĝin. Komence legis mi malrapide, sed post nelonge sukcesis retrovi pli rapidan legoritmon.
Ankaŭ la rakonto estas bona (sed eble iom simpla, kiel taŭgas por infanlibro). Mi kredas ke mia sepjaraĝa filino ŝatus ĝin se ŝi akceptus ke mi laŭtlegus por ŝi!

J. R. R. Tolkien(duplicate), Christopher Gledhill: La Hobito, aŭ, Tien kaj Reen (Paperback, 2015, Evertype)
The Hobbit is a tale of high adventure, undertaken by a company of dwarves in search of dragon-guarded gold. A …
I alle konfliktene som i løpet av flere tiår har utspilt seg mellom palestinerne og Israel, er mønsteret tydelig: Når Israel svarer, dør ti eller hundre ganger så mange som de har mistet selv, og alltid flest sivile.
— Molok: om en stor krig på en liten stripe land kalt Gaza by Morten A. Strøksnes (Page 10)
Israels metoder har vært kontroversielle, også blant landets venner. Men kritikken har vært lett, og ddn har prellet av eller blitt direkte latterliggjort. I Israel har det bygget seg opp en forestilling om at krigens lover og regler ikke gjelder for dem. Skulle det være fare på ferde, vil USA alltid stille opp, i FNs sikkerhetsråd og andre steder.
— Molok: om en stor krig på en liten stripe land kalt Gaza by Morten A. Strøksnes (Page 34)
Nazistene insisterte på at den brutale volden som mange kommunister og sosialdemokrater ble utsatt for i konsentrasjonsleirene, hadde en slags oppdragende effekt. De mange avisreportasjene fra de første nazistiske konsentrasjonsleirene fortalte alle den samme historien.
Nå fikk de kommunistiske «terroristene» og de sosialdemokratiske «forræderne» for første gang kjenne på hvordan det var å bidra i produktivt arbeid. Gjennom utmattende kroppsarbeid, i noen tilfeller så brutalt at det hadde dødelig utfall, skulle ikke den politiske opposisjonen bare straffes, den skulle også disiplineres i en slik grad at den føyde seg inn i rekkene og på sikt sluttet seg til det nye regimet.
Det var derfor ikke uten grunn at en av de aller første konsentrasjonsleirene nazistene opprettet, i Oranienburg utenfor Berlin, bar inskripsjonen «Arbeit macht frei» over inngangsporten. Uttrykket har en lang historie i det tyskspråklige Europa og sto på trykk i en bok for første gang i 1873. Da ble det brukt i den betydning at kriminelle kunne finne tilbake til ordinær samfunnsdeltakelse gjennom arbeid, og hadde klare referanser til det nytestamentlige postulatet om at «sannheten skal sette dere fri». Også under Weimarrepublikken kom uttrykket til anvendelse, også da i forbindelse med offentlige prosjekter som skulle få folk i arbeid, men uten de ideologiske konnotasjonene som nazistene la i det.
Theodor Eicke, som sammen med Himmler videreutviklet konsentrasjonsleirsystemet til en permanent institusjon i Nazi-Tyskland, tok med seg uttrykket fra Oranienburg og plasserte det på inngangsporten til konsentrasjonsleiren i Dachau i oktober 1933. Samme tekst ble satt opp ved inngangsporten til en rekke andre konsentrasjonsleire, som Sachsenhausen i 1936, Flossenbürg i 1938, i Groß-Rosen og Theresienstadt i 1940. Det er utvilsomt skiltet over inngangsporten til leiren i Auschwitz som i dag er det aller mest berømte.
I heard of the Grasshopper mainly from hearing C. Thi Nguyen in various podcasts, as this is a book that he has based much of his understanding of games upon (I have still not read anything by Nguyen though).
The Grasshopper is a philosophy book on the topic of games. It preoccupies itself with trying to define what games is, but doesn't stop there. It expands into an argument about ethics and the meaning of existence as Suits explains that in Utopia the only thing we will preoccupy ourselves with is playing games.
Suits defines games (as far as my memory goes) as an activity done with a goal in mind and done with certain (inefficient) constraints set by specific rules. Thus mountain climbing is a game as the climber wants to reach the top of the mountain, but only by climbing it, not by using a …
I heard of the Grasshopper mainly from hearing C. Thi Nguyen in various podcasts, as this is a book that he has based much of his understanding of games upon (I have still not read anything by Nguyen though).
The Grasshopper is a philosophy book on the topic of games. It preoccupies itself with trying to define what games is, but doesn't stop there. It expands into an argument about ethics and the meaning of existence as Suits explains that in Utopia the only thing we will preoccupy ourselves with is playing games.
Suits defines games (as far as my memory goes) as an activity done with a goal in mind and done with certain (inefficient) constraints set by specific rules. Thus mountain climbing is a game as the climber wants to reach the top of the mountain, but only by climbing it, not by using a helicoptre. There is more to it than that, and some of the finer details surely was lost on me.
Trying to define games is one thing — as an avid board gamer I am used to this discussion, sometimes to the end of parody (what is a war game? What is the difference between activities and games?) — but the Grasshopper points further towards trying to explain why games is important to us.
I sometimes dabble in computer games, but mainly enjoy board games. I like the mental challenge of it, but also the social interaction. Without the constraints given by the rules these games would not give either of these. If I could fulfil the goal of any game without any friction I wouldn't get to think about how to solve the puzzle of the game, nor interact with my fellow players during the game. Without the friction we wouldn't even have anything to talk about afterwards. It wouldn't be a game.
Suits talks a bit in the end of the book that playing games would be the only thing we do in Utopia. Playing games would be the only meaningful activity when we live in abundance and all our wishes and needs are gratified.
It follows from this (and this is probably Suits intention) that we should think about the role of constraints for our well being in our current non-utopian world too. Do we need constraints, and if yes, which? To challenge oneself through (unnecessary) constraints is a way to make things more interesting and to develop as a person. A game is not interesting because the player fulfils a goal, but because the player fulfils the goal in unexpected ways. This is how we learn and thrive.
I celebrate innovations that make life necessities easier, but I think we need to think about what we enjoy about the world around us as we thrundle towards utopia (we are not). When most of us doesn't need to farm our own food we have the opportunity to grow food for the love of the activity, in interesting and challenging ways (no fertilizer! vertically! in barren soil!).
The book is written as a socratic diagogue between the Grasshopper and a few other characters. This makes it an easy and fun read. It is still a mouthful to swallow and I think a couple of the finer details passed me by, especially in the second half of the book. It is probably a book I should and will read again.