User Profile

Detta är en bok i samma anda som Skogslandet av samma författare, men nu med blicken mot grannlandet i väster. Det är ändå en liknande dynamik hon målar upp: Det finns en stor industri som har stor negativ inverkan på naturen och klimatet, men där företrädare enträget hävdar att det man gör i själva verket är det som skall rädda oss till slut (eller i alla fall att alternativen är sämre); industrier som samtidigt har stor påverkan på forskning och politik.

Det som är slående är hur många av de som Röstlund talar med i boken som inte ser motsättningen mellan att fortsätta oljeutvinnandet och att motverka klimatförändringarna — flera säger sig inte tro på klimatförändringarna, men det är ändå bara ett fåtal. De flesta ser ändå att klimatförändringarna är något som vi behöver ta itu med, men är ändå fast i att oljan skall upp! Det är ett problem som man skall ta itu med längre fram.

Samtidigt borde Norge, med sin teknologiska kunskap och sitt kapital ha alla möjligheter i världen att gå före i omställningen: båda när det gäller att utveckla nya teknologier och ställa om tex transporter, men också vid att bevara natur och ändra konsumtionsmönster (vid att tex reducera normalarbetstiden). De projekter som det verkar läggas pengar på är projekt som syftar till att göra petroleumet grönare, som CCS-teknik och grön vätgas, som båda är mycket osäkra tekniker.

Redan under mina tonår för 25 år sedan talades det om vad man skall leva av efter oljan. Den frågan verkar aldrig ha blivit besvarad. I stället har oljebranschen låtits vara en dominerande industri där den på ena sidan påverkar staten, men där norska staten som majoritetsägare i Equinor har varit en bromskloss för att ställa krav.

Norgesparadoxen handlar i grunden inte om Norge, utan om hur vi i hela västvärlden bara fortsätter som om vi har tid på oss att göra det. Eftersom petroleumsindustrin är så drivande i klimatförändringarna och Norge har tjänat mycket pengar på den blir hela frågan dragen till sin spets. Det är ändå en motsättning som finns de flesta andra ställen mellan det liv vi lever och livets bevarande!

Katastrofen 2014, den stora branden. Det var en fruktansvärd period att följa, även på håll. Vi hade vänner med hästgårdar inom området och fick dagligen rapporter om utveckling av brand och evakuering av hästar. Svårt att föreställa sig att vara mitt i det hela, men gav en tankeställare över hur man själv skulle reagera och agera. Planer fick läggas upp, vart och hur ska man flytta hästar om branden skulle uppstå i vår skog.

Sven Olof Karlssons bok Brandvakten är en faktabok men lika spännande som vore det en roman. Berättelser om alla de kvinnor och män som deltog i släckningsarbete och annat runt om, flykt undan eldstormar, intervjuer med forskare om hur och varför dessa bränder uppstår och hur vår framtid ser ut. Besök hos de italienska brandflygarna och mycket, mycket mer. En oerhört bra bok som ger mycket information både om den aktuella branden och om skog, skogsvård och miljö i allmänhet. Rekommenderas

Randi Rosenqvist er verkeleg ein nestor innan norsk psykiatri. Som psykiater har ho lang erfaring frå ulike institusjonar, ikkje minst i skjæringspunktet mellom kriminalomsorg og helsevesenet. I boka her skildrar ho utviklinga i norsk psykiatri dei siste 25 åra, både på godt og vondt.

Rosenqvist si hovudtese er at psykiatrien grunnleggjande har vorte bygd ned. Ho viser mellom anna til tala på døgnplassar, som har sokke frå ein topp på 18 000 sengeplassar i 1960, til 3604 i 2021. Mange av pasientane var det openbert riktig å fase inn til andre tilbod, men ein utilsikta konsekvens har blitt at dei aller sjukaste i dag ofte mistar den langvarige behandlinga dei treng, og dessverre ofte blir "svingdørspasientar" på ulikt nivå i psykiatrien og/eller i fengselsvesenet.

Boka til Rosenqvist er kjempeaktuell i valkampen i år, kor det ligg an til at psykiatri blir eit ikkje-tema som vanleg. Kanskje kan meir iherdig lesing av boka her bidra til å endre på det.

Det e første gangen på ganske lenge æ har lest en bok som i så stor grad kommer inn under booktok-fanen (Abby Jimenez e jo også veldig aktiv på tiktok, nokka enkelte referanser i boka bær preg av, det e tydelig at den e skrevet av noen som e online, som dem sier), og det minte mæ på koffor den typen booktok-bruker kan lese fire-femhundre bøker i året.

For det e en god bok, for all del, i sin sjanger, æ strigråt mæ gjennom deler som æ stort sett gjør med de fleste romance-bøkern æ les (sånn e det når man e lettrørt). Men det e en bok kor alt den vil si står skrevet ned, side etter side. Alle bøker e jo som å se en film inni hodet sitt (enkelte sakprosabøker e vel hederlige unntak), men den her typen bøker e WYSIWYG [what you see is what you get] i sin mest umiddelbare form. Visst har karakteran indre liv og alt det der, men det e ingen motstand i fortellinga, sjøl der den vrir og vende på sæ på uventa måter (og det e noen plotdeler æ ikke så komme).

Det e som å spise loff. Og loff e godt! (Nu fikk æ lyst på loff og reker, akk, eller loff og leverpostei) Det e absolutt ingenting galt i å spise loff, og om man synes man får nok næring av å spise loff hver dag hele året så e det helt greit for min del, men sjøl treng æ rugbrød også. Og surdeigsbakst. Og hjemmebakt brød med bittelitt brent skorpe. For det e variasjonen som minne mæ på koffor æ like alle sorter bøker, da nytte det ikke å bare lese en type i lengden. Men om du treng nokka du kan sluke i dæ på en dag eller to, så e det her langt fra det verste valget!