User Profile

@lennart@bokdraken.se Jag kan varmt rekommendera "En av oss" (om Utøya) och "Två systrar" (om IS) som är de två böcker av henne jag har läst.

Har inte tidigare läst något av Åsne, som gått under radarn för mig. Oerhört skicklig berättare, som jag genast ska läsa mer av. Hon har ett sätt att berätta som tilltalar mig. Enkelt och samtidigt väldigt beskrivande.

Ofred är en lättläst bok, där varje sida driver på som om det vore en actionroman. Det är en reportagebok eller resedagbok där vi får följa hennes upplevelser i dagens ryska samhälle och ryska medborgares dagliga liv och åsikter om det som sker och hur det är att leva i Ryssland idag. Från den ryske Wagnersoldatens avhopp och flykt till Norge, med intervjuer där han berättar om sitt liv och händelser, till hennes vistelse i bland annat Sibirien för att träffa bland annat soldatens släktingar.

För utom att vara en utomordentlig bok, så fascineras man av hennes mod och skicklighet, att navigera runt i det ryska samhället 2022-2025, i ett samhälle så dominerat av politiskt förtryck och risker för angiveri. Risker både för egen del och för de hon träffar.

Første bok fullført i Sápmis minste lesesirkel (vi e tre, så om vi va færre hadde det vært en strek, eller en leseprikk), og sjøl om en av oss ikke engang hadde rukket å lese boka («men æ skumma en masse anmeldelser!») hadde vi en fin samtale om den, og om veldig mye anna (ingen av oss har lesesirkla før, så vi bare snakka om det vi kom på). Også veldig morsomt å få snakke samisk i tre-fire timer.

Selve boka va fin, og æ likte den godt, særlig i perspektiv og fortellerskiftan, pluss måten den omhandle slekt og familie på. Vi prøvde å finne ut av om vi hadde lest den annerledes om vi leste uten urfolksbrillan, men det e jo en umulig oppgave å finne svar på, men kanskje. Det e mye som e gjenkjennbart. Æ hadde neppe plukka opp Tommy Orange uten lesesirkelen, så æ e glad den blei initiert.

(Jiddisch nedan) Jag har äntligen läst Bernt Hermeles ”Kommer de, så skjuter jag oss”. När jag väl tog upp den var den omöjlig att lägga ner igen. En otroligt stark genomgång av hur djupt rotad svensk antisemitism var i både tanke och verksamhet långt innan men också under förintelsen. Tre saker bär jag särskilt med mig: 1. Idén om ashkenormativity behöver ett gott mått komplexitet för att fungera i Sverige. Även de icke-judar som hade en grundläggande respekt för sina judiska nästa visste ofta att skilja mellan den assimilerade tyska juden och den östeuropeiska juden. Så även med de tyska judar som kom in i svenska samhället. (Jiddischtalare vet det, om de bara känner till det föraktfulla namnet vi haft för tyska judar, jekes.) När vi pratar om att Gustav III började släppa in judar i landet utan att tvinga på dem ett dop är det viktigt att veta att det länge till skulle vara helt och hållet uteslutet för den östeuropeiske juden. Den synen levde kvar mycket länge, både bland icke-judar och bland judiska församlingsmedlemmar (som under en mycket lång tid bara bestod av västeuropeiska judar). Under såväl pogromtiderna som under förintelsen formade det svensk flyktingpolitik såväl som församlingens remisser i frågan. Det ska såklart sägas att Sverige gjorde vad de kunde för att ställa den relativt assimilerade västjudiska församligen mot östjudarna. 2. Bilden av den europeiska juden som huvudsakligen white passing är mycket mer komplex än vad många tror. Såväl i bakgrundsskildringarna som löper över flera hundra år som skildrandet av förintelsetiden refereras ständigt till judar som asiater, som afrikaner, som svarta, med n-ordet. Vad som krävdes för att lätta på det var förutom en förlust för den tyska nazismen en långt gången assimilationsprocess, där judar förväntades lämna synagogan, döpas, gifta sig med kristna, släppa alla kosherregler och de få som stannade i synagogan förväntades släppa sina judiska språk och gå över till svenska. En mycket stark lojalitet till den svenska nationalismen i flera generationer behövdes. Och kanske framför allt behövdes det att man agerade på ett sätt som bevisade att det inte fanns ett spår av lojalitet med andra judar. Och många judar bar nog på vetskapen då som idag att för många snedsteg åsiktsmässigt eller kulturmässigt kan leda tillbaka till att bli stämplad som en ”asiatisk inkräktare”. 3. Att Sverige aldrig var neutralt under kriget utan tyskvänligt vet nog de flesta, men boken skildrar tydligt att det inte var ett strategiskt beslut utan ideologiskt. Sverige var fullt av nazister och ”tyskvänner”, och kanske särskilt i ledningen för militären, bland adel och kungahus och bland näringslivstoppar. Även de finare universiteten dominerades av ”tyskvänlighet”, vilket vi som varit aktiva i Uppsala Studentkår vet efter föreningens stora skamfläck Bollhusmötet. Vad boken också visar är att mycket av den djupt rotade antisemitism som rådde var av tyskt slag, för att den i huvudsak byggde på judendom som etnicitet och ras, och inte judendom som Jesusfientlig religion. Sverige (och Svenska kyrkan) var inte främmande för att nästan maskinellt utfärda arierbevis i frågor om giftemål, anställning, styrelseposter och för andra syften det kunde ”behövas”.

סוף־כּל־סוף האָב איך געלײענט בערנט הערמעלעס „קומען זײ, שיס איך אונדז“. אַז איך האָב אָנגעהױבן לײענען האָב איך ניט געקענט מאַכן אַ הפֿסקה. בחוץ אַ זײער שטאַרק דערצײלונג װעגן װיפֿל טיף איז געװען שװעדיש אַנטיסעמיטיזם אין אי מחשבֿה, אי טוּונג לאַנג פֿאַר דער מלחמה און חורבן װעל איך שרײַבן װעגן אַ פּאָר װיכטיקע זאַכן איך האָב געלײענט אין בוך.

1. דער אַמעריקאַנישער אידע װעגן „אשכּנאָרמאַטיװיטעט“ איז דאַרפֿט אַ ביסל קאָמפּלעקסיטעט אין אַ שװעדישער עולם. אַפֿילו די גױם װער האָבן ניט געהאַט פֿײַנט די אַסימילירטע ייִדן האָבן אָפֿטמאָל געהאַט פֿײַנט מזרח־אײראָפּעיִשער ייִדן װי אַ פּשוטער אַנטיסעמיט. אױך איז אָפֿטמאָל געװען מיט די יעקעס – דאָס װײסן אַלע װאָס קענט דער נאָמען „יעקע“. אַז קעניג גוסטאַװ 3 האָט אַרײַנגעלאָזן ייִדן קײן שװעדן איז דאָס דװקא געװען יעקעס. דער מחשבֿה איז געװען אַ לאַנגע צײַט מיט אי גױם אי שװעדישע יעקעס. בשעת פּאָגראָמען און דער חורבן האָט דאָס פֿאָרמירט שװעדיש פֿליכטינג־פּאָליטיק און דער יודישע קהלהס רעמיסן צו מלוכה װעגן דעם.

2. דער בילד פֿונעם שװעדישער ייִד װי אַ אינגאַנצן „װײַסע אײראָפּע“ איז אַ סך מער קאָמפּלעקס צו װאָס אַ סך לײַט טראַכט. אין דער געשיכטישע דערצײלונג פֿונעם בוך און אין דערצײלונג װעגן מלחמה־צײַט רופֿן גױם ייִדן „אַזיִאַטער“, „אַפֿריקאַנער“, „שװאַרצער“, און מע ניצט דער נ־װאָרט. װאָס איז דען געשען? אַ זײער שטאַרק אַסימילאַציִע־פּראָצעס, ייִדן זײַנען באַקומען קאָנװערטירט צו קריסטנטום, האָבן חתונה געהאַט מיט גױם, האָבן געלאָזן כּשר־געזעץ, זײַנען אַרױסגעװאָרן פֿון קהלה, האָבן אױפֿגעהױבן רעדן יודישע לשונות. מע האָט געמוזט האָבן און װײַזן אַ זײער שטאַרק שװעדיש נאַציאָנאַליזם אין דור־דורות. און מע האָבן געמוזט װײַזן אַז מע האָט ניט געהאַט אַ פּיצעלע געטרײַונג מיט אַנדערע ייִדן. מסתּמא האָבן אַ סך ייִדן געלעבט – דען װי איצט – מיטן געטראַכט אַז צופֿיל אַװלעס אין פּאָליטיק אָדער קולטור קענט זײ צוריקציִען צו אַ „אַזיאַטיש באַפֿאַלער“.

3. שװעדן איז קײנמאָל ניט געװען נײטראַל אנעם צװײטן װעלט־מלחמע אָבער מיט די דײַטשערע. דאָס װײסן אַלע אין שװעדן. אָבער דער בוך װײַזט אַז אונדער געטרײַונג מיט היטלער איז ניט געװען אַ סטראַטעגיש באַשלוס אָבער אַ פּאָליטיש. שװעדן איז געװען פֿול מיט נאַציסטן און „דײַטש־חבֿרים“, ספּעציִעל אין פֿירערס פֿון מיליטער, אין אײדל־לײַט און אי בורזשוזי. אַפֿילו די פֿײַנער אוניװערסיטעטן זײַנען אָנגעפֿירט מיט נאַציזטן און „דײַטש־חבֿרים“ (דאָס װײסט מיר װוּ זײַנען געװען אַ צענטראַלער טײל פֿון אופּסאַלאַ סטודענט־פֿאַרײַן, צוליב אונדזער גרױס כאַרפּע, דער „באָלהוס־זיצונג“. מיר זעען אױך אין בוך אַז דער טיפֿער אַנטיסעמיטיזם אין שװעדן אַרום מלחמה איז ניט געװען אַ קלאַסיש רעליגיִעזע אַנטיסעמיטיזם. אָבער אַ נײַע דײַטשע אַנטיסעמיטיזם װאָס האָבן פֿײַנט ייִדן פֿאַר זײַן „ראַזע“. שװעדן (און דער שװעדישע קירכע) האָבן געמאַכט אַ סך „אַריִער־צערטיפֿיקאַטן“, װאָס מע האָט געניצט אין שאלות װעגן למשול חתונה, אַרבעט און אָנפֿירערס פֿאַר געשעפֿט

Problemet med sånne delvis teknothrillere er at de fort eldes. Da Crichton skrev "Congo" på tampen av 70-tallet fantes feks ikke internettet og GPS var ikke tilgjengelig for sivilt bruk, noe gjør at mye av det som beskrives som cutting edge i denne boka fremstår som håpløst gammeldags. Uansett, Crichton hadde evnen til så sy sammen teknologi, fakta og ren bullshit til ganske underholdende historier. Og det er ikke alltid like enkelt å for leseren å se hva som er bullshit eller ikke. Dumt som faen til tider, men underholdende.

Min personlige favoritt er at det i en bisetning avsløres at leiesoldaten/eventyreren Munro har sett seg nødt til å lære seg programmeringsspråket Basic for å kunne navigere datidens dark-web.

Stop me if you've heard this one before: in the far future, on a planet inhabited by a humanoid species with very alien gender roles, an anthropologist takes a journey, asks too many questions, and listens to their stories...

Slow and character-driven in a way that feels hard to manage in a first contact story - much of the book concerns itself with who Lixia meets, and what she (and we) can learn from what they have to say. I loved the rich worldbuilding and mythology, and the very intentional ambiguity on how much of the alien peoples' gender roles are biological vs. cultural: their gender roles are as rigid as ours, yet like us, everyone that Lixia meets seems to be pushing up against them in some way. 3.5 stars bc/ I found the dialogue stiff in a way that suited the aliens, but felt off when it started making its way into the human characters, and there's a twist near the end that I struggle to see the purpose of.

Författarens tioåriga jag överhör sin mor berätta för en granne om sitt bortgångna äldre barn, författarens äldre syster som hon inte känner till. Där börjar denna boken som i stor grad är Ernaux' funderingar på relationen mellan sig själv och en syster som hon aldrig frågade om, som hon båda känner sig nyfiken på och känner att inte har med henne att göra. Vad betyder en syskonrelation när man aldrig träffades, när föräldrarna aldrig berättade något?

Som Ernaux' andra böcker är även denna kort, intens och välskriven. Den förmår utifrån det partikulära och personliga berätta om sådant som är mycket mer allmängiltigt. Genom att en fundering på relationen till den äldre systern Ginette som dog i difteri innan hon föddes; en relation som tidvis är fylld av ointresse (jag kände ju aldrig dig), tidvis intresse; finns det saker i berättelsen som det är lätt att känna igen sig i.

Hur påverkar vårt minne av personer som inte längre är där relationen till personer vi har runt oss just nu? Hur betydelsesfullt är biologiska relationer när man saknar en gemensam historia? Hur skulle det varit om de som dött i förtid fått leva? Vem skulle vi varit om vi inte gått genom trauman?

Jag blev påminnd. Jag minns det väl. Jag var kanske tolv när jag hemma hos min moster och mina kusiner fick veta att mina kusiner hade haft en äldre syster som dött mycket tidigt. Jag var mycket äldre när jag fick berättat omständigheterna runt det för mig.

Ernaux' funderingar på relationen med systern, vad den betydde för hennes föräldrar och vad den betyder för henne, handlar i grunden om hennes egen barndom och hennes egen relation till föräldrarna (som hon också skrivit om i andra böcker, till exempel Skammen och Min far). Som hennes andra böcker tycker jag att denna var läsvärd och förtjänar att läsas intensivt och i lugn och ro, gärna flera gånger.