User Profile

Plukka opp den her etter at @Kjerstin@books.babb.no hadde lest den, og vil si mæ enig i hennes positive leseopplevelse. Det e korte kapitler og hopp i fortellerstemmen, på en måte æ e ganske imponert over at fungere, det e godt jobba av forfatteren å få til! På et tidspunkt gråt æ som et uvær og vurderte å la den ligge en stund, men det løste sæ litt opp etterhvert.

Det e nokka fascineranes i å ha bikka alderen kor æ ofte kjenne mæ igjen i reaksjonan til de ‘eldre’ karakteran – æ like ungdomsromaner og coming-of-age og alt det der, men så dukke det opp bruddstykker kor æ oppdage at æ har mest sympati med faren til Agnes i Fucking Åmål, eller med Unni her, som både e den personen Alexandra treng, men også stoppe sæsjøl fra å være mer enn ho har plass til.

Det e tidvis traumatisk lesing, særlig når man fra starten av vet ka som kommer, men om man vil lese skjønnlitteratur om voldtekt skrevet på en måte kor du kanskje skjønne nokka mer av de konkrete følelsan (om man kan si det sånn), så anbefale æ den her, og også Maren Skolem sin Hva jeg gjorde med pengene.

Av Harstad har jeg tidligere lest Hässelby och den framifrå Blissard-boka. Denne har stått i bokhylla noen år etter at jeg kjøpte den på en eller annen reise hjem for noen år siden, uten å vite mer om den enn hvem som har skrevet den.

Det er en god fortelling, som strekker seg over mange år og med en rekke avsporinger og sidehistorier. Teksten tillater seg å bre ut seg ordentlig over sidene, og for det meste gjør den det uten å bli kjedelig. Det er en tjukk bok på over tusen sider, noe jeg ikke syntes var et problem. I stedet syntes jeg det var fint å følge de samme karakterene gjennom såpass mange boksider. Tekster er dessuten lett å lese og ofte morsom. De siste tre hundre sidene merket jeg likevel gikk tregere å lese, dels sammenfalt det med at jeg begynte å jobbe igen etter ferien, men også tror jeg at jeg begynte å bli litt lei av akkurat denne boka.

Filmen Apocalypse Now er et gjennomgående tema. Max og flere av vennene hans er opptatt av filmen og det viser seg dessuten at Max' onkel var stasjonert i Vietnam under en periode. Det er lenge siden jeg så den, men min mistanke er at boken følger strukturen i filmen, men det er bare en gjetting. Stemmer det synes jeg det er et morsomt grep.

Då det var ca. 24 veker fram til premieren av Nolan sin film, tok eg i gang med lesinga. Planen var ein song i veka. Boka var bestilt frå antikvariat, men då ho var litt sein, byrja eg med utskrifter. Men boka kom aldri, og eg gjekk lei av utskriftene. Etter litt fram og tilbake med antikvariatet, måtte eg kjøpe boka frå ein annan stad. Og då var tida gått frå meg, og dette er ikkje eit verk som inviterer til nilesing. (Men det gjekk innan premieren, altså.)

Og fy søder for eit verk, eg forstår godt at dei arbeida med å ta var på det i så mange år, og at dei nedskrivne variantane har blitt kopiert vidare. Ei historie fortalt ukronologisk, tvetydige karakterer, actionsekvensar, humor (sarkasme!) og mykje meir. Og det ser ut som om det også var eit poeng å bruke diktekunsten til å ta vare på levemåte og kultur. (Og historie og geografi.)

Men eg må innrømme at eg sleit litt med å halde fokuset i nokon av gudeforteljingane og falske forhistoriene til Odyssevs. Og Garborg sin versjon er definitivt interessant, men det var ein del setningar og formuleringar som bar preg av eit påtvinga versemål. Eg vil ikkje tilrå denne varianten om ikkje nettopp Garborg og landsmål er store trekkplaster for din del.

En gedigen genomgång av omständigheter som sedan slutet av 1800-talet upprepade gånger lett till storkrig på vår kontinent. Själva krigen tar inget utrymme i denna kompakta bok. I stället fördjupar Agrell sig i de olika säkerhetspolitiska arrangemang som under åren uppstått och av olika anledningar fallit sönder eller lett till nya krig. Det framkommer tydligt att historiens gång påfallande ofta har berott på slumpartade omständigheter och att de förklaringar som senare blvit förhärskande inte sällan är rationaliseringar eller grova förenklingar. Så exempelvis den för Tyskland "orättvisa" Versaillesfreden, som inte alls hade behövt leda till andra världskriget om inte den ekonomiska krisen och rädslan för kommunismen bland de styrande i Weimartyskland hade fört nazisterna till makten. Agrell beskriver på ett intressant sätt hur båda sidorna i kalla kriget hade en mycket bristfällig bild av motståndarsidans planer och hur kärnvapensvskräckningens inre logik vid flera tillfällen förde världen till katastrofens rand - en katastrof som delvis bara kunde undvikas tack vare lyckliga omständigheter. Agrell kommer inte med några pekpinnar, de lärdomar som kan dras av hans berättelse är implicita. Det han har att säga om dagens situation är nedslående. Efter Sovjetimperiets fall hade väst invaggat sig i falsk trygghet och övertygat sig om det egna samhällssystemets överlägsenhet som knappt behövde försvaras, eftersom något storkrig i Europa inte längre var möjligt. Nu har USA och Europa glidit isär säkerhetspolitiskt och Ryssland kan plocka sönder sin huvudmotståndare Nato bit för bit "i en process där demoraliseringen på samma sätt som i Frankrike 1940 hotar att bli den avgörande faktorn, inte de militära och ekonomiska resurserna". Detta ser Agrell som en sannolik utveckling även om, och kanske särskilt om, kriget i Ukraina sätts på paus.