User Profile

Glem alt om dikt. Husk det meste i stikkordsform. Oppsummert nederst i hvert korte kapittel.

Tenk på barn. På et barn inni dæ. Tenk på å bli mor. Og å reise. Romantiser livet ditt. Roman-iser livet ditt. Tenk på østrogen, follikler, sædkvalitet.

Kirker. Italia. Skriv som om det e varmt hver dag. Om kunst. Venner, eller bekjente, folk. Et slags miljø, men mest et barn.

En strand? Glem alt om dikt. Ikke vær redd for dikt. Stikkordsform. En roman?

Dagbok over et år, et forsøk (eller tre, befrukta egg, etter enogtyve), sirkle rundt alt man ikke vil si, men likevel rope «æ vil ha barn».

Bare åtti sider, så det går bra. Anbefales ikke om man prøve å bli gravid. Anbefales kanskje/kanskje ikke om man vil slippe alt man har i hendern og dra til Italia. Roma? Is. Og København, namedroppe Noma.

Sånn. Ferdig. Glem alt om plot.

Careless People is a challenging read because she sought out and wanted to get hired at what was already then one of the most evil and destructive companies in the world. And as the company is doing all these evil things she the main character is being complicit while she the author is more aware but keeps blaming everyone else.

Then around two thirds through the book, Facebook suddenly becomes way more evil than anyone could ever imagine. And she does shift to trying to work against that.

It seems like it's based on diaries or something because it's so detailed and vivid. Sometimes the editing is sloppy as concepts are introduced for the first time several times over.

Overall I didn't enjoy the book but everyone needs to read it so they can know how evil Facebook is.

Unlike most books I read the last third is the way better part of the book.

This is a novel about blood. As in family, history, unconditional support. And also as in war, wounds, loss. It might start out as a cooky adventure, but don't be fooled; there's nothing cooky about it — this is how Georgia actually is, deeply fun and deadly serious, generous and proud — and the adventure will unflinchingly dig at one dark place after another. I picked it up at a library on a whim because the author's Georgian name caught my eye. A Georgian novel translated to Swedish? Must be good, I thought. It turned out that it was written in English originally, by a guy whose family fled Georgia back when he was 12. So the story feels closer if your childhood also had zelyonka, pechka, and okroshka, but those things are just one string out of a dozen on whichever instrument Leo Vardiashvili is playing here. I'm looking forward to whatever he writes next.

Det går nog inte att förstå vad det här är för biografi utan att prata om de två huvudpersonerna. rabbi Abraham Joshua Heschel är en av 1900-talets riktigt stora rabbiner. Han var verksam i Berlin innan han flydde Förintelsen. I New York var han verksam vid den stora legendariska institutionen inom masortirörelsen (trots hans bakgrund inom ortodoxi) - Jewish Theological Seminar i New York. Han skrev välciterade kompendier som The Sabbath, teologiska grundstenar som God in Search of Man, religiös jiddischpoesi, välanvända teologiska verk. Bara i huvudet vet jag att han skrev på engelska, tyska, hebreiska och jiddisch.

Biografins huvudperson - Maimonides, Rambam, Rabbi Moshe ben Maimon, var dock mycket mycket större. När historiens största rabbiner diskuteras hör jag i regel bara två namn någonsin nämnas - Rashi och Rambam. Båda hade något gemensamt - de förde Toran till folket. Rashi skrev utförliga förklarande kommentarer till hela Bibeln och Talmud för att göra den tillgänglig för vanliga studenter. Rambam kodifierade den stora mängd lagar som är utspridda i Bibeln, Talmud och den rabbinska traditionen till ett gemensamt dokument. De har antagligen gjort mer för att se till att vanligt folk kunnat leva judiskt än de flesta av oss ens teoretiskt skulle kunna göra i våra liv.

Men det som skiljer Rambam från Rashi är att han inte bara tillgängliggör judendomen, han bidrar också väldigt tydligt till dess intellektuella utveckling. Det görs på många sätt men det som verkligen sticker ut med Maimonides - verksam som läkare - är att han bidrar med rationalism och kärlek till vetenskap och filosofi.

Den här boken varierar väldigt bra mellan att skildra hans tänkande och de levnadsförhållanden som gav upphov till det. Man får insyn i hans liv, hans politiska och religiösa intriger och hans vänner (Ibn Rushd!!) som gör att man förstår honom bättre.

Det förvånar mig att jag tyckte det här var sådan läsupplevelse när den är från innan 1900-talet. När jag läst andra sådana böcker, som Jules Verne eller Selma Lagerlöf så har det rent ut sagt varit uselt. Om sådant skrivits idag hade man häpnat över att det skulle ges ut eller anses stort.

Dostojevskij i Brott och straff känns däremot riktigt intressant. Det är lite märkligt att personer, inte bara huvudpersonen Raskolnikov utan förekommer även andra karaktärer, har "feber" stup i kvarten. Ibland "febrig extas" eller "febertillstånd". Verkar ibland vara bokstavligt, att är somatiskt sjuk och har feber, men oftare någon sorts omskrivning för att vara sjuk i själen eller någon sorts klinisk psykiatrisk diagnos.

Himla intressanta, absurda, vidriga och sympatiska karaktärer. Kanske speciellt absurda.

Målande, fascinerande. Man vill veta hur det ska gå för Raskolnikov medan man läser.

[Fick lägga till den här boken. Befintliga var annars enbart med engelskspråkig translitterering, "Dostoevsky". Första publikation 1982 syftar på översättaren Hans Björkegren. "I samarbete med sovjetiska experter", dvs. översättningen gjordes när Sovjetunionen existerade. Just den här utgåvan av Wahlström & Widstrand gavs ut 2002. Den finns inte i Libris, där finns flera andra utgåvor.]