User Profile

Ifølgje Jonas Bals har historikarar vore alt for opptekne av fascismen si historie, og alt for lite opptekne av antifascismen. Det vil eg seie meg einig med han i. Derfor har eg lenge gleda meg til å lese boka her, som set antifascistane heilt frå den amerikanske borgarkrigen og til starten på den andre verdskrigen i fokus.

Boka er heilt klart verdt å lese, sjølv om ho er lang. Det er mykje å lære her, både om illgjerningane til fascistane i både Tyskland, Italia og i Noreg, men også om korleis vanlege folk gjorde sitt for å kjempe imot. Hovudaktørane i antifascismen er ifølgje Bals' framstilling den organiserte arbeidarrørsla, i hovudsak Arbeidarpartiet, men også enkeltmenneske som stortingspresident Carl Joachim Hambro frå Høgre, og Dagblad-journalisten Ragnar Vold.

Her ligg kanskje også den svake sida til boka. Kor er for eksempel liberalarane i framstillinga her? Eg er ingen ekspert på mellomkrigstida, men eg er temmeleg trygg på at sentrumsliberale parti og rørsler i både Noreg, Tyskland og Italia gjorde eitt og anna i kampen mot fascismen i perioden. Bals erklærer sjølv at han vil skrive ei historie om mangfaldet i antifascismen og ikkje berre den mest aktivistiske sida, men det er likevel det siste som blir via mest merksemd her.

Kommunistpartia blir med rette kritisert i framstillinga for å ha drive sekterisk splittingsmakeri, og lenge ikkje såg verdien i å stå samla mot fascismen. Her synst eg Bals er veldig god når han behandlar 1920-talet, men på 1930-talet hoppar han over linjeskiftet på Komintern sin 7. kongress i 1935, kor ein faktisk landa på å skipe "folkefrontar" mot fascismen, kor ein i tillegg til partia frå arbeidarrørsla også skulle involvere borgarlege demokratisk innstilte parti. Ein kan diskutere kor vellykka denne forseinka endringa var, men Bals registrerer knapt skiljet.

Den siste innvendinga mi handlar om definisjonsspørsmålet: kva er fascisme? Eg er eigentleg einig med Bals i at ein ikkje bør henge seg for mykje opp i reint akademiske øvingar kor ein skal finne Definisjonen (med stor D). Likevel trur eg boka hadde vore tent med litt klarare innramming av fascismen, ikkje minst når bind 2 (som eg ikkje har lese enno), tar for seg tida etter den andre verdskrigen. Bals trekk på ei side fram definisjonen til Roger Griffin, kor fascismen blir forstått som "palingenetisk ultranasjonalisme", altså ein nasjonalisme som søker gjenføding av nasjonen utover rammane til det liberale demokratiet. Greitt nok, men han seier seg likevel einig med Robert Paxton, som heller oppmodar til å sjå på kva fascistane har gjort, framfor kva dei sjølv har hatt å seie om seg sjølv. Her underslår Bals usemja mellom dei to perspektiva: Griffin si forståing baserer seg nettopp på at ein skal ta fascistane på alvor, også når dei legg ut om visjonane sine med eigne ord.

Bals' si motvilje mot ein tydeleg definisjon og avgrensing av fascismen mot andre tilstøytande fenomen på ytre høgre, gjer at "alt" reaksjonært grums plutseleg blir fascisme. Kanskje er ikkje det heilt feil, men i så fall blir det vanskelegare å trekke ut lærdommar til dagens situasjon frå boka, slik Bals tydeleg gir uttrykk for at han ønsker lesaren skal gjera. Han skildrar for eksempel godt korleis Arbeidarpartiet på 1930-talet var tydelege på at ein måtte handtere faktisk fascistisk aktivitet frå organisasjonar som Nasjonal Samling og Fedrelandslaget annleis enn arrangement frå "normale" borgarlege parti som Høgre.

Korleis står den lærdommen seg i dag? Når er eit høgrepopulistisk parti "normalt" nok til å bli møtt med normale politiske metodar, og når går det over til at ein bør hindre dei frå å drive aktivitetane sine? Sånne spørsmål er viktige, men da treng ein ei betre analyse enn den Bals legg opp til i del 1.

No vart det mykje kritisk her, men eg synst likevel boka i hovudsak var god. Motsett av fleire andre meldarar, synst eg for eksempel det er klokt å inkludere den amerikanske rasismen i sørstatane i ei historie om antifascismen, ikkje minst fordi det er umogleg å forstå MAGA-rørsla og liknande, utan å forstå den amerikanske rasistiske historia.

Det här är en bok som är så omtalad att det kändes lite som om jag läste om den trots att det var första gången jag läste den. Detta beror nog på att när man väl har sett Scotts term 'läsbarhet' kan den inte o-ses, det är ett perspektiv som, IHMO, är fruktbart långt utanför den statliga kontexten som boken främst fokuserar på. T.ex. är det i dagens övervakningskapitalisktiska samhälle till stor del företag och plattformar som står vill göra sina kunder och anställda läsbara (och därmed, enl. Scott, minskar deras oberoende).

Det är också intressant att ställa Scotts mycket skeptiska inställning mot hög-modernistisk arkitektur och fysisk planering mot den veritabla armé av mjukvaru- och verksamhetsarkitekter som invaderat den moderna organisationen. De har, också IMHO, samma inställning till "verksamheten" som Lenin till de ryska bönderna under kollektiviseringen på 1920-talet som Scott dekerar ett kapitel till.

De har också samma relation, på en gång nedlåtande och parasitär, till den flytande, inofficiella och kreativa problemlösning som Scott kallar /metis/ (slughet) och som är nödvändigt för att stora organisationer ska fungera.

Boken är välskriven och lättläst på gränsen mellan akademisk monografi och populärvetenskap. Givet dess stora spännvidd har författaren blivit, rättvist, kritiserad för att bara välja ut källor som stöder has tes, men det är befriande att läsa en akademiker som ändå våga sätta ned foten och faktiskt dra konkreta slutsatser av sin forskning.

Det här är en utökad version av antropologen Lucy Suchmans bok "Plans and Situated Actions: The Problem of Human-machine Communication" (1987) som behandlar bl.a. hur människor interagerar med "intelligenta" maskiner. Den diskuterar den förra AI-febern och baserar sig på etnografiska studier av människa-maskin-interaktion och jag hoppas den ska ge lite användbara perspektiv på den nuvarande AI-febern.

I just started skimming because I already have too many books on the go and I must say the format is incredibly readable. You can sit down and read one section in a few minutes and have something to think about all day. Actually, I feel like that may be a better approach than "binging" the whole text at once (IMHO--I have limited mental bandwidth).

So I guess I'm just currently reading this book too, despite myself.

Som ofta händer är det en intressant värd författaren skapat, men intrigen och huvudpersonerna förblir lite platta. Lite för mycket "tell, don't show". Boken ger bitvis intrycket av en politisk pamflett, där "utanförfolket" får vara en allegori för papperslösa och andra grupper i det svenska samhällets utkant. Kanske ska man se denna som en ungdomsbok, men även en skulle tjäna på lite mindre tvådimensionella huvudpersoner. Slutlösningen känns inte helt trovärdig, även om fem är öppen.