User Profile

Stop me if you've heard this one before: in the far future, on a planet inhabited by a humanoid species with very alien gender roles, an anthropologist takes a journey, asks too many questions, and listens to their stories...

Slow and character-driven in a way that feels hard to manage in a first contact story - much of the book concerns itself with who Lixia meets, and what she (and we) can learn from what they have to say. I loved the rich worldbuilding and mythology, and the very intentional ambiguity on how much of the alien peoples' gender roles are biological vs. cultural: their gender roles are as rigid as ours, yet like us, everyone that Lixia meets seems to be pushing up against them in some way. 3.5 stars bc/ I found the dialogue stiff in a way that suited the aliens, but felt off when it started making its way into the human characters, and there's a twist near the end that I struggle to see the purpose of.

Författarens tioåriga jag överhör sin mor berätta för en granne om sitt bortgångna äldre barn, författarens äldre syster som hon inte känner till. Där börjar denna boken som i stor grad är Ernaux' funderingar på relationen mellan sig själv och en syster som hon aldrig frågade om, som hon båda känner sig nyfiken på och känner att inte har med henne att göra. Vad betyder en syskonrelation när man aldrig träffades, när föräldrarna aldrig berättade något?

Som Ernaux' andra böcker är även denna kort, intens och välskriven. Den förmår utifrån det partikulära och personliga berätta om sådant som är mycket mer allmängiltigt. Genom att en fundering på relationen till den äldre systern Ginette som dog i difteri innan hon föddes; en relation som tidvis är fylld av ointresse (jag kände ju aldrig dig), tidvis intresse; finns det saker i berättelsen som det är lätt att känna igen sig i.

Hur påverkar vårt minne av personer som inte längre är där relationen till personer vi har runt oss just nu? Hur betydelsesfullt är biologiska relationer när man saknar en gemensam historia? Hur skulle det varit om de som dött i förtid fått leva? Vem skulle vi varit om vi inte gått genom trauman?

Jag blev påminnd. Jag minns det väl. Jag var kanske tolv när jag hemma hos min moster och mina kusiner fick veta att mina kusiner hade haft en äldre syster som dött mycket tidigt. Jag var mycket äldre när jag fick berättat omständigheterna runt det för mig.

Ernaux' funderingar på relationen med systern, vad den betydde för hennes föräldrar och vad den betyder för henne, handlar i grunden om hennes egen barndom och hennes egen relation till föräldrarna (som hon också skrivit om i andra böcker, till exempel Skammen och Min far). Som hennes andra böcker tycker jag att denna var läsvärd och förtjänar att läsas intensivt och i lugn och ro, gärna flera gånger.

Æ har altså lest den her boka i tre utgaver (fysisk fra biblioteket, digitalt fra biblioteket, i kjøpt utgave), og i omtrent et år, tror æ. Veldig av og på, naturligvis, og aller mest av (den e lang, men ikke så lang), men siden et av nyttårsforsettan for fjoråret va å lese minst tre bøker på over 500 sider bestemte æ mæ for å sette alle kluter til for å faktisk fullføre.

Og det må sies, den drar sæ jo heftig til i andre halvpart eller deromkring. Nokka som for så vidt ikke e så rart, siden den omhandle fire studieår og de fleste av åran før det også for Robin Swift, som e hovedpersonen. Sånn sett fungerte det fint å lese den med pauser, for det va ikke sånn at æ ramla ut av handlinga underveis.

Æ e veldig glad æ leste den, og æ likte den også, sjøl om det e tidvis mørkt og dystert, men æ synes den landa slutten, og det va æ ikke sikker på om den kom til å klare da æ va et sted inni der, så æ e glad den fikk det til. Æ fikk til og med litt sympati for folk æ ikke hadde sett for mæ at æ skulle føle sympati med.

Vel verdt å lese, om du har en hang til lange bøker. Ganske verdt å lese om du e villig til å kjempe dæ gjennom dem.

This classic from 1940 explores a concept that has been an inspiration for many more modern movies: what if you were forced to tell the truth, hold nothing back, reveal your deepest inner secrets? Combine that premise with a totalitarian state and you have Kallocain by Karin Boye.

The tension builds right from the start and doesn’t let off. Through the protagonist, an altogether horrible man, the reader gets an increasingly worrying picture of this dystopian world. Despite the protagonist’s faults, the author has managed to portray the man such that it is easy to find sympathy for his plight, making one stick around for the transformational journey he undergoes.

We know right from the start that the protagonist is in jail, but why or where is left open, adding to the suspense. At every chapter, one wonders whether that is the chapter where the protagonist makes his fatal mistake and is apprehended by the officials of the world state.

All together a very good read indeed.

Sikkert eigentleg ikkje interessant for anna enn fansen? Kanskje?

Eg har høyrd mykje på John Darnielle og hans The Mountain Goats, spesielt sidan pandemien, då podcasten "I Only Listen to The Mountain Goats" blei ei fast rutine på gåturane mine. Det er eit fantastisk band, som spenner vidt over både tiår og sjangrar – først 90-talsversjonen med Darnielle sjølv som skråler med ein kassegitar inn i ein kassettspelar, til bluesjazzdadrockbandet dei (stort sett) er i dag.

Med denne boka visar Darnielle først og fremst at han er ein gjennomtenkt poet, 366 songtekstar (langt frå alle i bandets historie!) annotert med små og store tekstar om tida han skreiv songen, eit fiktivt univers der The Mountain Goats berre laga songar om Ozzy Osbourne, det tekniske bak skrivinga, skilnaden på poesi og songtekst, eller inspirasjonen bak dei rikhaldige songane – anten det er antikke myter, hans eigne mangslungne religion, eit ynskje om å skrive ein musikal om ei dame på ein Kawasaki-motorsykkel, eller berre ei kjensle han hadde ein dag.

Anbefalast!

Om du vil ha ei faktisk introduksjon til bandet har eg ei liste her: open.spotify.com/playlist/6tzNxA730G4ZrWHNaYZSrN?si=356fabce52a54501

Titeln En droppe midnatt pekar mot de raslagar i slavtidens USA som sa at den som hadde en droppe mörkhyad blod var svart, att den vars förfäder inte varit helvita i generationer var svart. Jason Diakités bok är således kanske extra viktig läsning för oss som aldrig fått erfara vad det innebär att bära denna droppen. Är man helvit som jag är det lätt att avfärda vardagsrasism för att vi inte ser den och tänka att lång tid har gått efter slaveriet och segregationen eftersom vi personligen inte har släktningar som kan berätta om hur det känns på kroppen.

Boken fungerar på flera nivåer: inte bara utgår den från författarens egen uppväxt och artistkarriär; gräver släktens bakgrund i det segregerade USA där mamman kommer från en vit familj med fortfarande starka band till Europa och pappans familj med bakgrund i slavättlingar i den amerikanska plantagesödern; ett bärande element i boken är relationen mellan sonen och en åldrande far, där arbetet med boken blir ett medel för att sonen skall förstå pappans bakgrund. Således blir berättelsen mer allmänmänsklig. De flesta av oss kan relatera till att inte riktigt veta vad äldre släktningar varit med om, utan förmågan att riktigt fråga.

Författarens resa till Nordcarolina där hans farfar var uppväxt och där han fortfarande har släktningar var verkningsfull. Tillsammans med författaren inser vi hur kort tid som har gått sen slaveriet och hur litet som har förändrats sen dess. Även om slaveriet sedan länge är avskaffad lever slaveriets ättlingar i stor grad kvar i fattigdom, ofrihet och utan möjligheten att göra mycket åt sin situation. Den politiska viljan att åtgärda problemet verkar dessutom också vara frånvarande. Boken hoppar mellan nutiden, författarens uppväxt och vi får följa honom från slaveriet, genom panafrikanismen och medborgarrättsrörelsen (som båda hade stor påverkan på hans förfäder) tills i dag. Berättelsen löper mellan det personliga och det allmänna på ett sätt som bidrar till att göra berättelsen djupare. Den är inte bara torra fakta, men heller inte personliga anekdoter.