User Profile

Æ har altså lest den her boka i tre utgaver (fysisk fra biblioteket, digitalt fra biblioteket, i kjøpt utgave), og i omtrent et år, tror æ. Veldig av og på, naturligvis, og aller mest av (den e lang, men ikke så lang), men siden et av nyttårsforsettan for fjoråret va å lese minst tre bøker på over 500 sider bestemte æ mæ for å sette alle kluter til for å faktisk fullføre.

Og det må sies, den drar sæ jo heftig til i andre halvpart eller deromkring. Nokka som for så vidt ikke e så rart, siden den omhandle fire studieår og de fleste av åran før det også for Robin Swift, som e hovedpersonen. Sånn sett fungerte det fint å lese den med pauser, for det va ikke sånn at æ ramla ut av handlinga underveis.

Æ e veldig glad æ leste den, og æ likte den også, sjøl om det e tidvis mørkt og dystert, men æ synes den landa slutten, og det va æ ikke sikker på om den kom til å klare da æ va et sted inni der, så æ e glad den fikk det til. Æ fikk til og med litt sympati for folk æ ikke hadde sett for mæ at æ skulle føle sympati med.

Vel verdt å lese, om du har en hang til lange bøker. Ganske verdt å lese om du e villig til å kjempe dæ gjennom dem.

This classic from 1940 explores a concept that has been an inspiration for many more modern movies: what if you were forced to tell the truth, hold nothing back, reveal your deepest inner secrets? Combine that premise with a totalitarian state and you have Kallocain by Karin Boye.

The tension builds right from the start and doesn’t let off. Through the protagonist, an altogether horrible man, the reader gets an increasingly worrying picture of this dystopian world. Despite the protagonist’s faults, the author has managed to portray the man such that it is easy to find sympathy for his plight, making one stick around for the transformational journey he undergoes.

We know right from the start that the protagonist is in jail, but why or where is left open, adding to the suspense. At every chapter, one wonders whether that is the chapter where the protagonist makes his fatal mistake and is apprehended by the officials of the world state.

All together a very good read indeed.

Sikkert eigentleg ikkje interessant for anna enn fansen? Kanskje?

Eg har høyrd mykje på John Darnielle og hans The Mountain Goats, spesielt sidan pandemien, då podcasten "I Only Listen to The Mountain Goats" blei ei fast rutine på gåturane mine. Det er eit fantastisk band, som spenner vidt over både tiår og sjangrar – først 90-talsversjonen med Darnielle sjølv som skråler med ein kassegitar inn i ein kassettspelar, til bluesjazzdadrockbandet dei (stort sett) er i dag.

Med denne boka visar Darnielle først og fremst at han er ein gjennomtenkt poet, 366 songtekstar (langt frå alle i bandets historie!) annotert med små og store tekstar om tida han skreiv songen, eit fiktivt univers der The Mountain Goats berre laga songar om Ozzy Osbourne, det tekniske bak skrivinga, skilnaden på poesi og songtekst, eller inspirasjonen bak dei rikhaldige songane – anten det er antikke myter, hans eigne mangslungne religion, eit ynskje om å skrive ein musikal om ei dame på ein Kawasaki-motorsykkel, eller berre ei kjensle han hadde ein dag.

Anbefalast!

Om du vil ha ei faktisk introduksjon til bandet har eg ei liste her: open.spotify.com/playlist/6tzNxA730G4ZrWHNaYZSrN?si=356fabce52a54501

Titeln En droppe midnatt pekar mot de raslagar i slavtidens USA som sa at den som hadde en droppe mörkhyad blod var svart, att den vars förfäder inte varit helvita i generationer var svart. Jason Diakités bok är således kanske extra viktig läsning för oss som aldrig fått erfara vad det innebär att bära denna droppen. Är man helvit som jag är det lätt att avfärda vardagsrasism för att vi inte ser den och tänka att lång tid har gått efter slaveriet och segregationen eftersom vi personligen inte har släktningar som kan berätta om hur det känns på kroppen.

Boken fungerar på flera nivåer: inte bara utgår den från författarens egen uppväxt och artistkarriär; gräver släktens bakgrund i det segregerade USA där mamman kommer från en vit familj med fortfarande starka band till Europa och pappans familj med bakgrund i slavättlingar i den amerikanska plantagesödern; ett bärande element i boken är relationen mellan sonen och en åldrande far, där arbetet med boken blir ett medel för att sonen skall förstå pappans bakgrund. Således blir berättelsen mer allmänmänsklig. De flesta av oss kan relatera till att inte riktigt veta vad äldre släktningar varit med om, utan förmågan att riktigt fråga.

Författarens resa till Nordcarolina där hans farfar var uppväxt och där han fortfarande har släktningar var verkningsfull. Tillsammans med författaren inser vi hur kort tid som har gått sen slaveriet och hur litet som har förändrats sen dess. Även om slaveriet sedan länge är avskaffad lever slaveriets ättlingar i stor grad kvar i fattigdom, ofrihet och utan möjligheten att göra mycket åt sin situation. Den politiska viljan att åtgärda problemet verkar dessutom också vara frånvarande. Boken hoppar mellan nutiden, författarens uppväxt och vi får följa honom från slaveriet, genom panafrikanismen och medborgarrättsrörelsen (som båda hade stor påverkan på hans förfäder) tills i dag. Berättelsen löper mellan det personliga och det allmänna på ett sätt som bidrar till att göra berättelsen djupare. Den är inte bara torra fakta, men heller inte personliga anekdoter.

Shout out to the house down the street that put a Santa hat, fairy lights, and LED eyes on their Home Depot skeleton, so that when I walked through the snow down the street listening to the final pages, tears streaming down my face because the loss in the context of hyperconnectedness they depict feels so real, is so resonant with loss I've left, I could wave at a viral eight foot skeleton guy and I know I wasn't quite alone.