User Profile

Det är svårt att exakt beskriva vad det är med Ernauxs böcker som fångar mig. Detta är den fjärde av henne som jag läser på kort tid -- den de hade på biblioteket sist jag var där som jag inte redan läst.

Jag tror det har något med språket och hur de är berättade att göra. De är självbiografiska och Ernaux är annorlunda från mig. Hon är kvinna, mycket högre utbildad än mig och när böckerna skrivs äldre än mig. Jag tror ändå det är ett sätt för mig att se världen från ett annat perspektiv, något som alltid är nyttigt. Hennes böcker är personliga, men det känns inte heller som att de fastnar i de personliga detaljerna. De är svepande i att förmedla känslorna runt och uppfattningen av en tid. På så sätt blir de mer allmängiltiga.

Av de böcker av henne som jag redan läst är det första gången som att hon i böckerna reflekterar över det skriva självbiografisk och att portrettera andra människor i dem -- i det här fallet en person som fortfarande lever och där stora delar av boken kretsar kring en enda person (Åren rör till exempel vid en rad olika personer, men bara ytligt och kort).

Från bokens sista sida:

Han hade sagt »du kommer inte att skriva en bok om mig«. Men jag har inte skrivit en bok om honom, jag har inte ens skrivit en om mig. Jag har bara i ord -- som han säkert inte kommer att läsa och som inte är ämnade för honom -- återgett vad hans existens, i sig, har tillfört mig. Ett slags gåva i retur, en återbörd.

Gerður Kristný e en av de her forfatteran æ har oppdaga via lyrikkutvalget, en relativt ung islandsk kvinne (f. 1970) som skriv rart og fascineranes. Om man skal begynne å lese ho vil æ anbefale Selmor, som kom på norsk i fjor, akkurat den her boka plukka æ med mæ fordi æ prøve mæ på leseutfordringa til Storygraph om å lese bøker fra ti forskjellige land, og æ laga mæ en underutfordring på å se om æ kan finne poesi fra det landet (så langt har det bare ført til konklusjonen om at det å skulle finne poesi fra spesifikke land e ganske vanskelig).

Æ har også endt opp med å lese en del gjendiktninger av Oskar Vistdal takket være lyrikkutvalget, og på den ene sida e dem rar og fascineranes, dem også, men på den andre ende æ av og til opp med å føle at språket hannes blir litt for innfløkt for mæ (det e litt komplisert nynorsk). Det veksle mellom å være slitsomt eller et spennanes tillegg til lesinga, for det e jo ikke sånn at æ har vansker med å lese nynorsk, men i akkurat den her formen kreve det av og til kanskje mer innsats enn æ har å gi. Men så treff det så bra når det treff.

Æ skulle bare lese litt før æ sovna, og plutselig hadde æ fullført hele boka, så det her e ikke nødvendigvis en leseopplevelse som tar lang tid. Men om man e rette sorten tror æ det e en leseopplevelse som kan sitte i kroppen i lang tid.

Æ tenke litt på kordan den her boka hadde sett ut om den kom litt seinere, ikke i «det politiske landskapet», men for Kobabes egen del, fordi det e ting der som føles som dem ikke nødvendigvis e ferdigtenkt (i den grad man noensinne kan tenke ferdig om kjønnogidentitet (jojo, man kan sikkert, om man e ciskjønna og kjedelig), men den tape ikke nokka på å finnes i sin nuværanes form, kanskje med unntak for for eventuelle lesera som ikke bryr sæ så mye om Kobabes utforsking av egen identitet, men heller vil lese den som en introduksjon til transidentitet?

Den e lett, i mangel av et bedre ord, der for eksempel Luca Dalen Espseths Født i rett kropp e omstendelig, fordi han sett for sæ å forklare koffor ting e som dem e, mens Kobabe sin fortelling vise kordan det e, uten nødvendigvis å gå nærmere inn på forskjeller og ulikheter og andre transfolks opplevelser av det samme (anna enn der dem e en naturlig del av omgangskretsen). Det betyr ikke at det e en kvalitetsforskjell av nokka slag, men kanskje mer at man ikke kan lese den ene og forvente å finne det den andre gjør? (Men om man har familiemedlemmer som e velvillig innstilt men ikke helt skjønne greia tror æ de to bøkern i gave som kombinasjon kan gjøre ting litt tydeligere?)

Sjøl kjente æ mæ igjen i en god del av det, særlig delan om seksuell legning, og den frydefulle følelsen i å være kanskje 17 og bli tatt for å være gutt, og for ikke å snakke om det med å bli konfrontert med «når du får barn» og umiddelbart være sikker på at det ikke e nokka man vil. Æ e glad den finnes, og unne den et langt og lykkelig eksisteranes liv i så mange bibliotek som mulig, sånn at folk kan snuble over den når dem treng det.

Det her e en novel-in-verse, som æ på den ene sida ikke tror e særlig utbredt i Norge (og æ lure på om det e hovedsakelig en YA-greie i USA?), men på den andre e det ganske mange diktsamlinger æ har lest de siste tre åran som like gjerne kunne hatt den sjangerbetegnelsen, så det kommer nok litt an på kordan man definere det.

Men det her e en roman med ujevn høyremarg, bestående av korte kapitler, om Jude og mora hennes som flytte/flykte fra Syria til USA, kor onkelen til Jude bor. Den handle om hjem og familie og å være fremmed, og æ tror ikke det va så mye i historien som hadde tjent på å være skrevet ut i tradisjonell romanform, men æ vet heller ikke om æ synes formatet va særlig meningsbæranes for innholdet. Noen enkeltstrofer som kunne stått sæ aleina, men ikke e det poesi og ikke e det en roman, såeh … jaja.

Det kan dog fort hende æ les noen flere, for å se om det e formatet i sæ sjøl som ikke fungere for min del, eller om det her bare ikke va en veldig bra representant for arten.