Reviews and Comments

Jeg er nok egentlig ti år for ung for å være sånn omtrent jevngammel med hovedpersonen, men jeg kjente meg likevel veldig godt igjen i boka. Den er satt till 1990, et år da det var store omvelvinger i verden. Om ikke annet kjenner jeg denne tiden godt fra bøker, filmer og andre fortellinger. Jeg kan også skimte meg selv som tenåring i Jarle og Helge, av behovet av å bryte med og finne seg en egen plass i omverdenen.

Mannen som elsket Yngve er på overflaten en historie om søttenåringen Jarle som oppdager at han er forelsket i Yngve. Ikke bare er Yngve en gutt, og Jarle hetero med kjæreste, men Yngve er helt annerledes enn de Jarle bruker å ty seg til — Yngve er vanlig, en slik som Jarle tar avstand til.

Det som likevel ga gjenklang hos meg er hvordan dette er en roman om de sene tenårene, og hvordan den man tenker at man er, den man er, raskt kan kastes opp og at man oppdager at man er annerledes enn hva man selv har gått ut fra.

Det er en situasjon som er gjennomgående for Jarle. Ikke bare oppdager han at han er en annen enn den han trodde, men han slites mellom å glede seg over å oppdage at han sammen med Yngve blir en annen og forventningene han fortsatt har til hvem han burde være og den han har vært.

I den beste av verdener hadde Jarle kunne vært begge disse to (og flere til), men Jarles verden og tenårenes verden, i hvert fall ikke den gang og heller ikke ti år senere, tillot det.

Dette var en bok som på alvor fikk meg til å tenke tilbake på min egen ungdomstid, ikke fordi jeg opplevde noe lignende, men fordi jeg kjente igjen meg i figurene og fordi jeg som de fleste i samme alder gjennomgikk en omdefinering av den jeg var (om enn ikke så dramatisk).

Boka er også både lettlest, velskrevet og tidvis ganske morsom.

Thomas Müntzer is a person that stuck around in my memory after reading the historical thriller Q by the Luther Blisset Collective some fiftheen years ago.

Why does a fanatic preacher from the 16th century that led a failed peasant rebellion in Southern Germany interest me?

I think it is something like this: I grew up in a not very strict, but religious and chuch-going family. When we moved my parents got to know many of their friends in church. We probably never learnt anything about the reformation there, but when I did in school and during my Confirmation we only learned about Luther.

I was an adult when I learned that the reformation included a multitude of movements and thinkers, many which were in opposition to Luther in many ways, but which has largely been forgotten in the official retelling of the event. This also opened up the reformation as an historical period and I discovered that it was way more interesting than I first thought and that is worth looking into for all who are interested in historical change.

Getting to know Thomas Müntzer (and many of the other movements) also showed me that Luther maybe wasn't as amiable of a thinker as I first thought and that there has been movements earlier in history that has in some form or another strived for a more equal society (the English Levellers and Diggers piques my interest in the same way, even should I trust Drummond there may be a loose links from the German Anabaptists).

The story of Thomas Müntzer is also the story of those who lost and thus didn't get to write the history. The loosers of history is almost always interesting.

So what entices me is an image of a priest in his robes and one of these flat-top hats that goes over the ears, standing on a hill, swinging a sword while he slanders the princes for ruining the life of the common people in his best German while the peasants of Thuringia stands behind him and the paid mercenaries of the German nobility stands on the other?

Yes. I think so.

And probably the image isn't entirely true. What is clear from Drummonds book is that we know some things about Thomas Müntzer, but because not much has been saved of his books and letters (and that the DDR government managed to gift some of his letters to Stalin on his seventieeth birthday) there is so much we simply can't know.

Maybe this is one of the reasons that many have been interested in Müntzer, including Friedriech Engels which wrote a book on the German Peasants War, that beyond what is solid facts we can project a little bit of what we like onto him?

Vanskelig å forstå såpass gamle teologiske tekster, men leste den sammen med Andrew Drummonds biografi over Müntzer så det ble lettere. Leste de forskjellige utdragene i samband med at de ble referert i biografien.

Syntes at det var morsomt at Luther gjennomgånde ble omtalt som "Doctor Liar".

'De fattigas krig' hittade jag i stadens Gospelbokhandel bara få dagar efter att jag fått hem Andrew Drummonds biografi över Thomas Müntzer från en annan av stadens små bokhandlar. Två relativt nya biografier om samma reformationsteolog. Nu skall de läsas tillsammans, tillsammans med den bok med textutdrag som jag hade sen tidigare.

Thomas Müntzer är en person som har följt mig sen jag lästa Luther Blisset-kollektivets spänningsroman 'Q' som är satt till reformationen och där teologen Thomas Müntzer spelar en av rollerna. Det är också författarna av denna som skrivit förord till boken jag har med textutdrag utgiven på Verso books.

'De fattigas krig' är en kort bok, en kort bok med många korta kapitler som inte bara berättar historien om Thomas Müntzer från hans födsel till han avrättas för att ha lett det tyska bondeupproret, men också om historien om de som kom före honom. Boken förmedlar genom ett fåtal sidor ett skeende som är båda komplicerad och dramatiskt, men med en intesitet som smittar av sig.

Nu går jag vidare till Drummonds lite tjockare, men om jag skall gissa utifrån andra böcker jag läst av honom: inte mindre dramatiska bok.

Denne kjøpte jeg til barnet når vi var i Norge på ferie i jula som var, noe som gjorde at jeg hadde den perfekte bursdagsgaven klar når broren min ville ha gavetips. Vi har tidligere lest den første Oskar og Eg-boka som høytlesningsbok (også Vaffelhjerte) som vi har lånt på biblioteket her i byen (som faktisk har et overraskende godt utvalg av norske barnebøker). Jeg tror at de traff en nerve hos oss begge, både den voksne og barnet.

Alle tinga vi har fortsetter historien om søsknene Oskar og Ida fortalt fra Idas perspektiv. De er litt eldre (omtrent et år) og også i denne boka får relasjonen mellom dem ta plass, men også deres forskjellige personligheter kommer til uttrykk. I denne boka rekker de avenne/skremme farfaren til å slutte å røyke, dra på ferie til Sverige og ... .

Akkurat som i den første boka handler denne boka om både gleder og sorger. Parr skildrer barns følelsesliv på en slik måte at det blir en nyttig påminnelse for meg som forelder hvordan det var å være barn. Hun skyr ikke de komplekse følelsene! Det finns et sårt kapittel der Oskars klasse har flere vikarer og de ikke får noen ordantlig beskjed om hvorfor den vanlige læreren er borte. Oskar som er veldig knyttet til læreren sin reagerer med å sinnesutbrudd der han ødelegger og kaster saker. Det påvirker Ida på den måten at lillebroren får veldig mye (negativ) oppmerksomhet. Det er et sårt kapittel og en påminnelse om at også barn har rett til informasjon om slikt som påvirker dem, men det er også en fortelling om å være urolig og lei seg uten å kunne uttrykke det på en meningsfull måte.

Det er tydelig at både Oskar og Ida er litt eldre i denne boka. Flere av fortellingene handler om det å bli eldre med de forventninger som hører med til det å bli stor, fra seg selv og fra verden rundt en. Fortellingene handler i grunnen om hverdagshendelser, men skrevet på en slik måte at til og med jeg som voksen forstår at det som skjer er viktigere enn man først kan tro.

For meg som kommer fra en trøndersk bokmålskommune (som visstnok var nynorskkommune til langt ut på 50-tallet) er det ekstra fint å kunne lese nynorsk høyt og merke hvordan den harmonerer med dialekta mi. Ettersom jeg bor i utlandet er mulighetene for å snakke norsk på min egen dialekt begrenset. Å lese denne høyt har derfor vært ekstra fint. Når jeg gikk i skolen var nynorsk noe fremmed og rart, noe som i norsktimene når vi leste høyt ikke alltid lå behagelig i munnen. Når jeg leser denne opplever jeg ikke det, men vet ikke om den er skrevet med en nynorsk som passer bedre med trønderdialekta eller om det bare at dagens meg er mer språklig fleksibel enn meg som 12-åring (Carl Frode Tiller og Olav Duun er lokale kjendiser og jeg gjetter deres bøker skulle ligge behagelig i munnen om jeg leste dem høyt på dialekt).

For oss som har fulgt Doctorows blogg og hørt en og annen forelesning eller intervju de siste årene er det ikke mye i denne boken som er nytt. Det er slik han jobber. Han er veldig produktiv og det er tydelig at skriveprosessen er en måte å tenke på. Det leder til at han ofte gjentar seg selv, på godt og ondt. Leser man noen få tekster får man fort med seg de viktige poengene og man kan lett velge en måte å motta det på som funker bra for en selv.

Når jeg først oppdaget Doctorow i tiden før Little Brother kom ut (jeg tror det første jeg leste av ham var Eastern Standard Tribe) konsumerte jeg alt jeg kom over. Det var ofte både engasjerende og insiktsfullt, men det var lett å bli litt lei. Det han skriver er fortsatt innsiktsfullt i dag, men jeg har aktivt valgt og ikke lese bloggen hans, men leser enkeltinnlegg når jeg får dem anbefalt. Det blir passe doser.

Enshittification-begrepet er et som Doctorow har blitt kjent for langt utenfor sin egen leserkrets. For noen få dager siden lanserte Forbrukerombudet en rapport om digitale tjenester, i stor grad basert på Doctorows begrepsapparat og arbeid, men en tilhørende sketsj som har gått på rundgang i alle fall de sosiale mediene jeg henger på.

Boka gir en bra gjennomgang av Enshittification-prosessen, med noen konkrete eksempler; for så å legge fram et argument for hvordan dette har oppstått som en resultat av den mangelfulle usa-amerikanske konkurranselovgivinga. Som andre har skrevet er nok denne delen mindre intressant for den som ikke er interessert i detaljene i usaisk politikk, men delen er viktig for å kunne dra de lange linjene mellom problemet og løsningen.

Jeg synes bokens store styrke ligger i hvordan Doctorow aldri legger ansvar på oss som konsumenter. Vi er ikke der vi er fordi at vi har valgt feil tjenester eller feil programvare, men fordi vi har å gjøre med store monopolister. Løsningen ligger således i lovgiving, men også i kollektiv handling gjennom fagforeninger og forbrukerorganisasjoner.

Les boka. Argumentet er insiktsfullt og gjennomtenkt, og har du lest deler av argumentet andre steder gjør det ingenting. Det meste kommer du å kjenne igjen, men her er det samlet på ett og samme sted, og noe mindre satt på spissen enn i hans kortere tekster (han er mindre raljant, kanskje. Jeg liker den raljante Doctorow, men den kan i blant komme litt i veien).

Dette här är en värdig, välskriven och underhållande avslutning av Ibistrilogin. Mina kunskaper om första opiumkriget (som inte är enormt, men baserat på genomgången i poddkasten Empire och genom att ha spelat brädspelen John Company och An Infamous Traffic) säger dessutom att berättelsen ligger kant i kant med de faktiska historiska händelserna. Jag känner inte uppkomsten til boktrilogin, men förstår utifrån efterordet att de i stor grad är baserad på Neel Rattan Halders anteckningar och arkivmaterial, som också uppträder som en av de viktigaste karaktärena i böckerna, särskilt i bok två.

I denna boken möter vi åter igen flera av karaktärerna från den första boken som försvinner helt eller nästan inte syns i bok två. Vi får åter igen följa Zachary Reid och vi får veta mer om vad som hände de andra rymlingarna från Ibis. Det tillkommer dessutom en rad nya karaktärer. Kesri Singh bidrar båda till att ge oss som läser en inblick i de indiska sepoyernas liv och till att utdypa vem Deeti var (som tyvärr inte själv återkommer något jag verkligen hoppats på). Bahrams fru Shireen är också en av de nya karaktärerna som vi får följa och som ger berättelsen ytterligare djup.

Ghosh låter dessutom de karaktärer som vi redan känner få förändras i denna sista bok. Först och främst gäller detta tidigare nämda Zachary Reid.

Det är också mer naket i denna boken än i de tidigare.

Ibistrilogin består av tre tjocka böcker, men de är alla välbygda, välskrivna och baserad på en mycket intressant historisk händelse som har betydelse fortfarande. Den första opiumskriget är början på det som i Kina kallas förnedringens hundraår, något som lever kvar i den kinesiska utenrikspolitiska självbilden. Det har varit ett nöje att läsa alla tre böcker. Amitav Ghosh har genom den lyckats belysa inte bara en historisk händelse från många olika perspektiver, men också flera olika samfund och levnadsöden.

Författarens tioåriga jag överhör sin mor berätta för en granne om sitt bortgångna äldre barn, författarens äldre syster som hon inte känner till. Där börjar denna boken som i stor grad är Ernaux' funderingar på relationen mellan sig själv och en syster som hon aldrig frågade om, som hon båda känner sig nyfiken på och känner att inte har med henne att göra. Vad betyder en syskonrelation när man aldrig träffades, när föräldrarna aldrig berättade något?

Som Ernaux' andra böcker är även denna kort, intens och välskriven. Den förmår utifrån det partikulära och personliga berätta om sådant som är mycket mer allmängiltigt. Genom att en fundering på relationen till den äldre systern Ginette som dog i difteri innan hon föddes; en relation som tidvis är fylld av ointresse (jag kände ju aldrig dig), tidvis intresse; finns det saker i berättelsen som det är lätt att känna igen sig i.

Hur påverkar vårt minne av personer som inte längre är där relationen till personer vi har runt oss just nu? Hur betydelsesfullt är biologiska relationer när man saknar en gemensam historia? Hur skulle det varit om de som dött i förtid fått leva? Vem skulle vi varit om vi inte gått genom trauman?

Jag blev påminnd. Jag minns det väl. Jag var kanske tolv när jag hemma hos min moster och mina kusiner fick veta att mina kusiner hade haft en äldre syster som dött mycket tidigt. Jag var mycket äldre när jag fick berättat omständigheterna runt det för mig.

Ernaux' funderingar på relationen med systern, vad den betydde för hennes föräldrar och vad den betyder för henne, handlar i grunden om hennes egen barndom och hennes egen relation till föräldrarna (som hon också skrivit om i andra böcker, till exempel Skammen och Min far). Som hennes andra böcker tycker jag att denna var läsvärd och förtjänar att läsas intensivt och i lugn och ro, gärna flera gånger.