Reviews and Comments

Jeg likte denne boka godt. Det er en samling med litt lengre noveller som i hovedsak utdyper Øyverdenen til LeGuin. Vi får vite mer om historien bak magikerskolen på Roke, hvordan den ble grunnlagt og hva som gikk feil. Vi får også møte figurer fra de tidligere bøkene og får vite mer om dem. For eksempel om Ogions bakgrunn i The Bones of the Earth.

Novellegrepet fungerer veldig bra. Jeg bruker å like bøker der separate noveller bindes sammen av felles hendelser og felles personer. Det gir muligheten til å presentere kompliserte hendelser og personer ettersom man kan oppleve dem fra mange ulike vinkler. Det er noe av det jeg likte med Junot Diaz' This is how you lose her (som jeg helt sikkert burde lese igjen).

Etter å ha lest den siste novellen Dragonfly er jeg nysgjerrig på hvordan den kobler videre til den sjette og siste boka i serien.

Det er ikke lenge siden jeg hørte om Cicada 3301 — antagelig er jeg for gammel for slikt — det var i avsnitt 10 av podden Hej (resten) av internet, der de forsøker å åpne opp et mer lekfult og spennende internet. Så kom denne boken ut kort tid etter. En bok som presenterer sin egen teori til hvem som står bak Cicada 3301-fenomenet. Uten å være spesielt innsatt er mitt inntrykk at teorien er sannsynlig, og at den peker

Boken er lettlest og engasjerende. Jeg følte at jeg hang med i mysteriet hele veien. Store deler av boken er en gjennomgang av 3301-gåtene og hvordan de ble løst og hvordan diskusjonene i de forskjellige chattgruppene gikk for seg. Boken salgspitch er at den presenterer en teori for hvem som står bak mysteriet. Det er likevel en ganske liten del av boken. Boken gjør det samme som det kan virke som hele formålet med 3301, å skape et interesse for kryptering, chiffer og cybersikkerhet. Jeg har mye bedre kunskap nå om forskjellige typer chiffer og det klør litt i fingrene etter å leke med atbashchiffer eller et Vigenèrechiffer. Jeg er glad at jeg leste denne boken. Den var lærerik.

Jeg leste denne for noen år siden, men husker ikke mye av den bortsett fra at jeg likte den. Denne gang fanget den meg ikke, selv om det i grunnen ikke var noe i veien med den. Boken er godt skrevet, men handlingen var aldri spesielt spennende. Hadde jeg lest den på en annen tid i livet hadde jeg kanskje lettere kunnet kjenne igjen meg — det var ganske enkelt ikke det jeg søkte akkurat nå.

Boken er selvbiografisk, selv om det tok noen sider for meg å forstå det. Deler av boken bærer preg av å være rene dagboksnotater. Boken skildrer en kjærlighetsrelasjon mellom en eldre mann og en yngre kvinne, en kjærlighetsrelasjon som tar slutt, og en kjærlighetsrelasjon som ikke er i tråd med samfunnsnormene (derav tittelen 'Imot naturen'). Boken skildrer hendelser fra kjærlighetsrelasjonen og drar noen paralleller til andre kjærlighetsforhold med store aldersforskjeller (Héloïse og Abelard, Marguerite Duras). Jeg-personen bruker også mange sider på å fortelle om en av sine tidligere kjærlighetsforhold (eller forhold, det virket som det bygget mer på at det var slik det skulle være enn gensidig kjærlighet). Jeg har vanskelig å forstå hvorfor denne relasjonen skildres så utførlig om det ikke er som kontrast til det unaturlige forholdet som bygger på kjærlighet.

Jeg tror at jeg ville hatt en mer tematisk fokusert bok (muligens lenger) som skildrer det aldersujevne forholdet og at de litterære og historiske avstampene skulle ha fått ta enda større plass. Jeg forstår også at dette er en veldig personlig bok der forfatteren sørger ett forhold som tok slutt. Det er jo likevel Tomas Espedals bok, ikke min.

Dette var en tankevekkende og interessant innfallsvinkel til diskusjonen rundt sosiale medier. Jeg er heller ikke sikker på at jeg hengte med hele veien, og jeg vet allerede nå at dette er en bok jeg kommer til å lese igjen, antagelig ikke om så lenge.

Boka tar utgangspunkt i myten om Ekko og Narsissus til å beskrive to ulike men sammenlenkede måter som sosiale medier påvirker oss, her nesten helt fjernet fra det tekniske. Det viktige her er at sosiale medier alltid er tilgjengelige for oss og vi bruker dem for å se oss selv vel så mye som vi ser andre.

Jeg likte spesielt hvordan Lindgren hviler seg sterkt på René Girards arbeid — ingen tilfeldighet da det finnes en sterk kobling mellom Girard og Peter Thiel, som er en av dem som kanskje har hatt størst innflytelse på den teknologiske utviklingen de siste tjue årene — og jeg har fått lyst til å dykke litt dypere i hans verk (en episode av podkasten Rekommandert har også pratet om hans syndebukkmekanisme).

Köpte boken på bokrean. Jag tyckte att jag båda kände igen författarnamnet och omslaget, men inser att det var hans tidigare bok Granskogsfolk jag tänkte på.

En lockton i ödemarken handlar om de många olika roller som religionen fyller i människors liv. Hur den både döljer och klargör, skapar gemenskap och klyftor.

Boken är skriven på ett tillgängligt sätt och genom boken bryts den mer teoretiska texten av med exempel och anekdoter, som inte sällan visar på författarens egna fördomar.

Jag är inte religiös, men tror ändå att man behöver något som kan fylla den funktion som religionen haft, så vi inte tappar bort oss i den ödemark som livet kan vara. Tror man inte på gud är den sortens funderingar kanske extra viktiga.

Jag brukar ofta rekommendera Alain de Bottons Religion för ateister. Denna boken hjälpte mig att fundera på religionens roll på samma sätt som den. Jag kanske också skall leta fram Granskogsfolk, som handlar om hur skogen för många i Skandinavien spelar en nästan religiös roll.

Dette er en bok som klarer å både fortelle om brettspillets historie, uten å bli en detaljert historikk, og formidle noe av gleden ved å spille spill til -- regner jeg med -- noen som ikke selv spiller, men samtidig ha mye å by på til oss som har lest en del slike bøker før. Først og fremst er det en fortelling om hvilken betydelse brettspill kan ha for forskjellige mennesker med utgangspunkt i forfatteren selv.

Jeg kan kjenne meg igjen i mye av det som forfatteren beskriver i sin egen relasjon med brettspill. Jeg kan også synes at det er lettere å omgås med noen over ett spill enn uten. Spillet blir noe å samles omkring og prate om, men også en kommunikasjonsform i seg. Når jeg tar den handlingen i Agricola som jeg vet at du trenger er det på et vis en slags vennskapserklæring. Jeg har også hatt ett interesse for spillene i seg. Ettersom jeg er interessert i historie finns det flere spill jeg har kjøpt der jeg har kunnet supplere spillet med å lese bøker, se dokumentarer eller lytte til poddkaster; ofte uten at spillet noensinne ble spilt. En del spill, som Go, har jeg hatt glede av å lære meg mer om bare gjennom å spille og studere.

Det finnes en måte å kategorisere brettspillere utifra hva man svarer på følgende spørsmål: Spiller du heller et bra spill med dårlig folk eller ett dårlig spill med bra folk? Jeg har merket at jeg de siste årene (kanskje samtidig som jeg spiller mindre) har skiftet mot at vektlegge de jeg spiller med enn spillet i seg. For menneskene har vel uansett vært det viktigste, ellers hadde man jo kunnet spilt dataspill.

Det är svårt att exakt beskriva vad det är med Ernauxs böcker som fångar mig. Detta är den fjärde av henne som jag läser på kort tid -- den de hade på biblioteket sist jag var där som jag inte redan läst.

Jag tror det har något med språket och hur de är berättade att göra. De är självbiografiska och Ernaux är annorlunda från mig. Hon är kvinna, mycket högre utbildad än mig och när böckerna skrivs äldre än mig. Jag tror ändå det är ett sätt för mig att se världen från ett annat perspektiv, något som alltid är nyttigt. Hennes böcker är personliga, men det känns inte heller som att de fastnar i de personliga detaljerna. De är svepande i att förmedla känslorna runt och uppfattningen av en tid. På så sätt blir de mer allmängiltiga.

Av de böcker av henne som jag redan läst är det första gången som att hon i böckerna reflekterar över det skriva självbiografisk och att portrettera andra människor i dem -- i det här fallet en person som fortfarande lever och där stora delar av boken kretsar kring en enda person (Åren rör till exempel vid en rad olika personer, men bara ytligt och kort).

Från bokens sista sida:

Han hade sagt »du kommer inte att skriva en bok om mig«. Men jag har inte skrivit en bok om honom, jag har inte ens skrivit en om mig. Jag har bara i ord -- som han säkert inte kommer att läsa och som inte är ämnade för honom -- återgett vad hans existens, i sig, har tillfört mig. Ett slags gåva i retur, en återbörd.