Reviews and Comments

For oss som har fulgt Doctorows blogg og hørt en og annen forelesning eller intervju de siste årene er det ikke mye i denne boken som er nytt. Det er slik han jobber. Han er veldig produktiv og det er tydelig at skriveprosessen er en måte å tenke på. Det leder til at han ofte gjentar seg selv, på godt og ondt. Leser man noen få tekster får man fort med seg de viktige poengene og man kan lett velge en måte å motta det på som funker bra for en selv.

Når jeg først oppdaget Doctorow i tiden før Little Brother kom ut (jeg tror det første jeg leste av ham var Eastern Standard Tribe) konsumerte jeg alt jeg kom over. Det var ofte både engasjerende og insiktsfullt, men det var lett å bli litt lei. Det han skriver er fortsatt innsiktsfullt i dag, men jeg har aktivt valgt og ikke lese bloggen hans, men leser enkeltinnlegg når jeg får dem anbefalt. Det blir passe doser.

Enshittification-begrepet er et som Doctorow har blitt kjent for langt utenfor sin egen leserkrets. For noen få dager siden lanserte Forbrukerombudet en rapport om digitale tjenester, i stor grad basert på Doctorows begrepsapparat og arbeid, men en tilhørende sketsj som har gått på rundgang i alle fall de sosiale mediene jeg henger på.

Boka gir en bra gjennomgang av Enshittification-prosessen, med noen konkrete eksempler; for så å legge fram et argument for hvordan dette har oppstått som en resultat av den mangelfulle usa-amerikanske konkurranselovgivinga. Som andre har skrevet er nok denne delen mindre intressant for den som ikke er interessert i detaljene i usaisk politikk, men delen er viktig for å kunne dra de lange linjene mellom problemet og løsningen.

Jeg synes bokens store styrke ligger i hvordan Doctorow aldri legger ansvar på oss som konsumenter. Vi er ikke der vi er fordi at vi har valgt feil tjenester eller feil programvare, men fordi vi har å gjøre med store monopolister. Løsningen ligger således i lovgiving, men også i kollektiv handling gjennom fagforeninger og forbrukerorganisasjoner.

Les boka. Argumentet er insiktsfullt og gjennomtenkt, og har du lest deler av argumentet andre steder gjør det ingenting. Det meste kommer du å kjenne igjen, men her er det samlet på ett og samme sted, og noe mindre satt på spissen enn i hans kortere tekster (han er mindre raljant, kanskje. Jeg liker den raljante Doctorow, men den kan i blant komme litt i veien).

Dette här är en värdig, välskriven och underhållande avslutning av Ibistrilogin. Mina kunskaper om första opiumkriget (som inte är enormt, men baserat på genomgången i poddkasten Empire och genom att ha spelat brädspelen John Company och An Infamous Traffic) säger dessutom att berättelsen ligger kant i kant med de faktiska historiska händelserna. Jag känner inte uppkomsten til boktrilogin, men förstår utifrån efterordet att de i stor grad är baserad på Neel Rattan Halders anteckningar och arkivmaterial, som också uppträder som en av de viktigaste karaktärena i böckerna, särskilt i bok två.

I denna boken möter vi åter igen flera av karaktärerna från den första boken som försvinner helt eller nästan inte syns i bok två. Vi får åter igen följa Zachary Reid och vi får veta mer om vad som hände de andra rymlingarna från Ibis. Det tillkommer dessutom en rad nya karaktärer. Kesri Singh bidrar båda till att ge oss som läser en inblick i de indiska sepoyernas liv och till att utdypa vem Deeti var (som tyvärr inte själv återkommer något jag verkligen hoppats på). Bahrams fru Shireen är också en av de nya karaktärerna som vi får följa och som ger berättelsen ytterligare djup.

Ghosh låter dessutom de karaktärer som vi redan känner få förändras i denna sista bok. Först och främst gäller detta tidigare nämda Zachary Reid.

Det är också mer naket i denna boken än i de tidigare.

Ibistrilogin består av tre tjocka böcker, men de är alla välbygda, välskrivna och baserad på en mycket intressant historisk händelse som har betydelse fortfarande. Den första opiumskriget är början på det som i Kina kallas förnedringens hundraår, något som lever kvar i den kinesiska utenrikspolitiska självbilden. Det har varit ett nöje att läsa alla tre böcker. Amitav Ghosh har genom den lyckats belysa inte bara en historisk händelse från många olika perspektiver, men också flera olika samfund och levnadsöden.

Författarens tioåriga jag överhör sin mor berätta för en granne om sitt bortgångna äldre barn, författarens äldre syster som hon inte känner till. Där börjar denna boken som i stor grad är Ernaux' funderingar på relationen mellan sig själv och en syster som hon aldrig frågade om, som hon båda känner sig nyfiken på och känner att inte har med henne att göra. Vad betyder en syskonrelation när man aldrig träffades, när föräldrarna aldrig berättade något?

Som Ernaux' andra böcker är även denna kort, intens och välskriven. Den förmår utifrån det partikulära och personliga berätta om sådant som är mycket mer allmängiltigt. Genom att en fundering på relationen till den äldre systern Ginette som dog i difteri innan hon föddes; en relation som tidvis är fylld av ointresse (jag kände ju aldrig dig), tidvis intresse; finns det saker i berättelsen som det är lätt att känna igen sig i.

Hur påverkar vårt minne av personer som inte längre är där relationen till personer vi har runt oss just nu? Hur betydelsesfullt är biologiska relationer när man saknar en gemensam historia? Hur skulle det varit om de som dött i förtid fått leva? Vem skulle vi varit om vi inte gått genom trauman?

Jag blev påminnd. Jag minns det väl. Jag var kanske tolv när jag hemma hos min moster och mina kusiner fick veta att mina kusiner hade haft en äldre syster som dött mycket tidigt. Jag var mycket äldre när jag fick berättat omständigheterna runt det för mig.

Ernaux' funderingar på relationen med systern, vad den betydde för hennes föräldrar och vad den betyder för henne, handlar i grunden om hennes egen barndom och hennes egen relation till föräldrarna (som hon också skrivit om i andra böcker, till exempel Skammen och Min far). Som hennes andra böcker tycker jag att denna var läsvärd och förtjänar att läsas intensivt och i lugn och ro, gärna flera gånger.

Titeln En droppe midnatt pekar mot de raslagar i slavtidens USA som sa at den som hadde en droppe mörkhyad blod var svart, att den vars förfäder inte varit helvita i generationer var svart. Jason Diakités bok är således kanske extra viktig läsning för oss som aldrig fått erfara vad det innebär att bära denna droppen. Är man helvit som jag är det lätt att avfärda vardagsrasism för att vi inte ser den och tänka att lång tid har gått efter slaveriet och segregationen eftersom vi personligen inte har släktningar som kan berätta om hur det känns på kroppen.

Boken fungerar på flera nivåer: inte bara utgår den från författarens egen uppväxt och artistkarriär; gräver släktens bakgrund i det segregerade USA där mamman kommer från en vit familj med fortfarande starka band till Europa och pappans familj med bakgrund i slavättlingar i den amerikanska plantagesödern; ett bärande element i boken är relationen mellan sonen och en åldrande far, där arbetet med boken blir ett medel för att sonen skall förstå pappans bakgrund. Således blir berättelsen mer allmänmänsklig. De flesta av oss kan relatera till att inte riktigt veta vad äldre släktningar varit med om, utan förmågan att riktigt fråga.

Författarens resa till Nordcarolina där hans farfar var uppväxt och där han fortfarande har släktningar var verkningsfull. Tillsammans med författaren inser vi hur kort tid som har gått sen slaveriet och hur litet som har förändrats sen dess. Även om slaveriet sedan länge är avskaffad lever slaveriets ättlingar i stor grad kvar i fattigdom, ofrihet och utan möjligheten att göra mycket åt sin situation. Den politiska viljan att åtgärda problemet verkar dessutom också vara frånvarande. Boken hoppar mellan nutiden, författarens uppväxt och vi får följa honom från slaveriet, genom panafrikanismen och medborgarrättsrörelsen (som båda hade stor påverkan på hans förfäder) tills i dag. Berättelsen löper mellan det personliga och det allmänna på ett sätt som bidrar till att göra berättelsen djupare. Den är inte bara torra fakta, men heller inte personliga anekdoter.

En flod av rök slutar i stor grad där den första boken, Ett hav av vallmo slutar. Jag trodde att man i större grad skulle fortsätta följa samma personer som man följde i första boken. I stället lämnas många av personerna som vi lärde känna och persongalleriet snävras in. Från att ha följt historien från 8-9 olika personer fortsätter historien enbart med Paulette och Neel, även om Ah Fatt följer med som bikaraktär ett tag (men handlingen berättas aldrig från hans synvinkel). Ut över dessa lär vi känna Bahram, Robin och (till en viss grad) Fitcher Penrose.

Till en början saknade jag många av karaktärerna från första boken, särskilt Deeti som jag tyckte var en utomordentlig spännade karaktär. Zachary hade jag också velat veta mer om hur det gick för (men det antyddes i slutet av denna boken att åtminstone han kommer dyka upp i tredje och sista boken). Med färre personer var också lite kaoset i första boken borta. Jag hade inte samma känsla av att historien drog i flera olika riktningar och att det hela tiden hände saker som i den första boken.

Handlingen är dock inte mindre dramatisk, men dramatiken ligger nog på ett högre (politisk) nivå. Medans Ett hav av vallmo överraskade mig vid att inte direkt handla om opiumskrigen (utan beskrev bara en del av handeln: den indiska sidan) levererar En flod av rök mer av vad jag förväntade mig. Den beskriver de några av de centrala aktörerna i handeln: de britiska och (som det i huvudsak var indiska) köpmännen och (på avstånd) kinesiska myndigheter och köpmän.

Ghosh skildrar inte de icke-kinesiska köpmännen i ett gott ljus, även om han beskriver väl hur gruppen inte är homogen utan består av olika personer med olika åsikter (några som inte alls handlar med opium till exempel). Det är en grupp som ser sig som bättre än sina handelspartners och som inte bryr sig om lagar och förordningar i det land de handlar med. När kinesiska myndigheter är tydliga med att importera opium är båda olagligt och att det är något de nu kommer slå ner på reagerar de med förfäran som om det var en omöjlighet (och det kanske det var så länge som handeln ändå fortgått trots olagligheten). Man kan höra ett eko båda av dagens narkobaroner och av de som i dag tjänar pengar på produktion som vi inte skulle tillåta här (frihandeln är helig. om inte jag gör det, skulle någon annan. ...).

Här är denna boken på sitt bästa, när den skildrar de handelsmännen i Kanton, hur de lever, hur de förhåller sig till det kinesiska samhället runt sig, och senare hur diskussionen dem emellan går när kinesiska myndigheter visar att de menar allvar med att de vill stoppa handeln. Vi som läser får sitta på Seth Baramji Moddies axlar under handelskammarens möten och lyssna till dem som menar att man borde kalla in den britiska flåttan direkt, de som vill avvakta, de som vill lämna över en del av lasten och hoppas att myndigheterna är nöjda, och de som menar att man aldrig borde handlat med opium från första början.

Jag hade gärna velat veta mer om hur opiumshandeln tedde sig från den kinesiska sidan. Vi får vissa inblick och får korta möten med flera olika personer i det kinesiska samhället, båda de som handlade med opium, de som använder och de som står utanför; men detta är just korta inblick. Eftersom Kanton är en stängd stad med stränga regler för vilka utlänningar som får inträde (inga kvinnor tex) och vart i staden de fick vistas (utlänningar fick hålla sig till sina kvarter utan tillträde till själva staden Kanton), är det kanske passande att vi också bara ges några få blickar in i det kinesiska samhället.

Nu är allt opium beslagtagits och förstört, våra handelsmän är upprörda och britiska myndigheter är kontaktade. Jag gissar att nästa bok kommer att avhandla själva opiumskriget, men hur? Och vilka karaktärer kommer vi fortsätta att följa?

Denne fikk jeg på bursdagen min, men hadde når jeg begynte å lese ingen aning om hvem jeg hadde fått den av. Jeg har hatt ett interesse for indisk historie, blant annet fra å ha spilt brettspillet John Company der spillerne sammen styrer det britiske East Indian Company og der opiumshandelen med Kina er en (mulig) del av spillet. Den som var i selskapet og som jeg har spilt John Company med hadde ikke gitt meg den, og den jeg hadde fått den av kjente nok ikke til interessen; men gav den fordi det var en veldig bra bok.

Men der jeg hadde forventet meg en strikt roman i historisk miljø, fant jeg noe mer: en dels kaotisk historie med en multitud av tråder som tidvis løper paralellt, tidvis krysser hverandre før de møtes i en stor floke på båten Ibis.

Antalet personer man følger er mange. Jeg kan forestille meg at det kan bli vanskelig å følge, men jeg syntes det fungerte bra. Personene er forskjellige nok til at de er lette å holde fra hverandre og ingen har navn som ligner. Noen av personene som Deeti og Kalua hører tett sammen og møtes sjelden hver for seg. Andre er flettet sammen med flere andre og vi lærer dem godt å kjenne, som Baboo Nobkrishna Pander som både tar hånd om mister Burnhams bedrifter, eier et smykke etter Paulettes avdøde mor og har en egen drivkraft i att han er overbevist om at Zachary Reid er den gjenfødte Shiva.

Er det en realistisk roman? Det er vanskelig å vite, jeg levde ikke i India på slutten av 1830-tallet. Om handlingen er realistisk er kanskje ikke så viktig heller. Man kan ikke forvente seg at handlingen faktisk har skjedd — det er en roman — men de forskjellige personlighetstypene framstår som realistiske og det er lett å tenke seg faktiske historiske personer som levde med samme forutsettninger som personene i boken. Amitav Ghosh lykkes vel med å vise det indiske kastesystemet og oppdelingen mellom indere, britter/europeere og de som ikke passet i noen av kategoriene, slik det er rimelig at det var da (utifra hva jeg vet virker det som at Ghosh har føttene godt plantet i hva vi vet om tidsperioden).

At handlingen skjer med bakgrunn av den første opiumskrigen er interessant, spesielt når man kjenner til bakgrunnen til konflikten. Jeg finner det forsatt helt vanvittig at den britiske staten gikk til krig mot Kina for å tvinge Kina å importere opium (og fordi en britisk tjenestemann hadde lovet skipperne å erstatte verdien av konfiskert opium fra den britiske statskista, noe som viste seg var et så høyt beløp at hele den britiske statskista hadde godt og vel så det). Den historiske opiumskrigen ligger å pyrer. Jeg vet at den kommer og ligger og venter. Personene i boken vet ikke at den kommer, selv om noen av handelsmennene prater om at noe kommer til å skje. Uansett om de vet eller ei: er mange av hovedpersonene lenket til opiumshandelen: som bønder, brukere, handelsmenn eller besettning på handelsskip.

Ett hav av vallmo er første del i en trilogi. Det blir spennende å lese hvordan skipet Ibis og de tråder som nøstes rundt det fortsetter i neste bok.

Detta var en fin och naturlig avslutning på Utvandrar-serien. Jag tycker särskild styckena i slutet av boken där Karl Oskar tittar på kartan över Ljuders socken och ges tillfälle att reflektera på det liv han levt, livet han lämnade i Sverige och det han byggde i Minnesota.

Jens Liljestrand skriver i förordet att boken är något mer spretig än de tidigare. Jag vet inte om jag håller med. De tidigare böckerna hoppar mer mellan olika huvudpersoner och kan i bland brodera ut sig i långa sidohistorier (Jonas Petter krämt). Här är det några tydliga avgränsade delar, och jag tycker att det fungerar bra.

Detta är en bok i samma anda som Skogslandet av samma författare, men nu med blicken mot grannlandet i väster. Det är ändå en liknande dynamik hon målar upp: Det finns en stor industri som har stor negativ inverkan på naturen och klimatet, men där företrädare enträget hävdar att det man gör i själva verket är det som skall rädda oss till slut (eller i alla fall att alternativen är sämre); industrier som samtidigt har stor påverkan på forskning och politik.

Det som är slående är hur många av de som Röstlund talar med i boken som inte ser motsättningen mellan att fortsätta oljeutvinnandet och att motverka klimatförändringarna — flera säger sig inte tro på klimatförändringarna, men det är ändå bara ett fåtal. De flesta ser ändå att klimatförändringarna är något som vi behöver ta itu med, men är ändå fast i att oljan skall upp! Det är ett problem som man skall ta itu med längre fram.

Samtidigt borde Norge, med sin teknologiska kunskap och sitt kapital ha alla möjligheter i världen att gå före i omställningen: båda när det gäller att utveckla nya teknologier och ställa om tex transporter, men också vid att bevara natur och ändra konsumtionsmönster (vid att tex reducera normalarbetstiden). De projekter som det verkar läggas pengar på är projekt som syftar till att göra petroleumet grönare, som CCS-teknik och grön vätgas, som båda är mycket osäkra tekniker.

Redan under mina tonår för 25 år sedan talades det om vad man skall leva av efter oljan. Den frågan verkar aldrig ha blivit besvarad. I stället har oljebranschen låtits vara en dominerande industri där den på ena sidan påverkar staten, men där norska staten som majoritetsägare i Equinor har varit en bromskloss för att ställa krav.

Norgesparadoxen handlar i grunden inte om Norge, utan om hur vi i hela västvärlden bara fortsätter som om vi har tid på oss att göra det. Eftersom petroleumsindustrin är så drivande i klimatförändringarna och Norge har tjänat mycket pengar på den blir hela frågan dragen till sin spets. Det är ändå en motsättning som finns de flesta andra ställen mellan det liv vi lever och livets bevarande!