Reviews and Comments

Detta är en bok i samma anda som Skogslandet av samma författare, men nu med blicken mot grannlandet i väster. Det är ändå en liknande dynamik hon målar upp: Det finns en stor industri som har stor negativ inverkan på naturen och klimatet, men där företrädare enträget hävdar att det man gör i själva verket är det som skall rädda oss till slut (eller i alla fall att alternativen är sämre); industrier som samtidigt har stor påverkan på forskning och politik.

Det som är slående är hur många av de som Röstlund talar med i boken som inte ser motsättningen mellan att fortsätta oljeutvinnandet och att motverka klimatförändringarna — flera säger sig inte tro på klimatförändringarna, men det är ändå bara ett fåtal. De flesta ser ändå att klimatförändringarna är något som vi behöver ta itu med, men är ändå fast i att oljan skall upp! Det är ett problem som man skall ta itu med längre fram.

Samtidigt borde Norge, med sin teknologiska kunskap och sitt kapital ha alla möjligheter i världen att gå före i omställningen: båda när det gäller att utveckla nya teknologier och ställa om tex transporter, men också vid att bevara natur och ändra konsumtionsmönster (vid att tex reducera normalarbetstiden). De projekter som det verkar läggas pengar på är projekt som syftar till att göra petroleumet grönare, som CCS-teknik och grön vätgas, som båda är mycket osäkra tekniker.

Redan under mina tonår för 25 år sedan talades det om vad man skall leva av efter oljan. Den frågan verkar aldrig ha blivit besvarad. I stället har oljebranschen låtits vara en dominerande industri där den på ena sidan påverkar staten, men där norska staten som majoritetsägare i Equinor har varit en bromskloss för att ställa krav.

Norgesparadoxen handlar i grunden inte om Norge, utan om hur vi i hela västvärlden bara fortsätter som om vi har tid på oss att göra det. Eftersom petroleumsindustrin är så drivande i klimatförändringarna och Norge har tjänat mycket pengar på den blir hela frågan dragen till sin spets. Det är ändå en motsättning som finns de flesta andra ställen mellan det liv vi lever och livets bevarande!

De svenska utvandrarna tar sig inn på torra land och hittar sina boplatser. De börjar bygga upp ett liv från nästan ingenting, från en situation där mycket av det nödvendiga fattas. De reser sina första hus, slår hö, bygger möbler og verktyg, de sätter plogen i jorden.

Frågan måste ställas: Va det värdt mödan?

Jag funderar på vad Vilhelm Moberg vill säga oss med sitt mest kända bokepos. Det är klart att han vill skildra historien till de svenska nybyggarna i USA på mitten av 1800-talet. När Moberg skrev sina böcker var gissningsvis några av de som rest över i denna tiden som barn redan i livet. Men böckerna känns också som en vädjan till att låta människor söka sin egen frihet och möjligheten att forma sitt eget liv, även om det krävs stora ansträngningar.

Det är just det som är huvudmotivet för flera av karaktärerna för att emigrera och det uppstår tidigt en uppfattning hos emigranterna att låta varandra börja på nytt i det nya landet. Den protsituerade får möjligheten att hitta nya roller, män får lära sig arbetsuppgifter som i hemlandet var förbehållna kvinnor, drängar får möjligheten till att jaga sin egen lycka (även om jag i Robert och Arvids fall i nuläget tror att det kommer att leda i fördärvet).

Vi borde nog också låta varandra få börja om i bland, på en ny eller samma plats.

Under läsandet av boken har jag undrat på hur väl researchad den har varit. Det har snart gått lika lång tid sen Moberg skrev sina böcker som det gick mellan 1850 och när böckerna gavs ut. Jag vet inte mycket om det, men vet att Moberg var i Minnesota, och hittade Chisago-sjön där han bestämde att Karl Oskar och Kristina skulle bosätta sig. Jag gissar att han intervjuat barn till utvandrare, kanskje även personer som själva utvandrade som barn. För mig verkar beskrivningarna realistiska.

Jag funderade dock på Kristinas födsel, och att det är sannolikt att Moberg själv inte varit med om en förlossning i vuxen ålder eftersom det var först betydligt senare att det blev vanligt att män deltog på förlossningar.

Jag tyckte även om denna boken och kommer fortsätta läsa serien.

Detta är väl en av de bokserier man måste ha läst om man bor i Sverige (tillsammans med Fogelströms Stad-böcker, som jag heller inte läst). Att läsa Utvandrar-böckerna blir sommarens läsprojekt.

Boken tar för sig livet i Ljuders socken i Småland, med fokus på de personer som senare utvandrar. Det är ett hårt liv, med sedvanor och hierarkier som hindrar flera av huvudpersonerna att leva det liv de vill leva. Bevekelsesgrunderna är olika: någon vill leva efter en annan religiös övertygelse än statskyrkan, någon vill inte bli bestämd över, någon annan vill ganska enkelt ha mindre stenig och bördigare mark att odla.

Andra halvan av boken följer utvandrarflocken över havet på briggen Charlotta, där flera blir allvarligt sjuka och flera passagerare dör. Boken slutar i det de landsstiger i New York, men inte som samma människor de var när de lämnade Sverige.

Boken är välskriven och överraskande rolig till trots för sitt allvarliga ämne. Det är lätt att dra paraleller till Ola Larsmos Översten, en annan (och nyare) utvandrarberättelse som jag tyckte mycket om — huvudpersonerna utvandrade nog i ungefär samma tid &mdash:, men som jag på många sätt minns som ännu mörkare än denna (än så länge). Med tanke på det blir det intressant hur Moberg sen behandlar det amerikanska inbördeskriget, som kommer och var en av huvudämnena i Översten (en nyutgiven bok, Gettysburg av Niclas Sennerteg omhandlar svenskar som stred i inbördeskriget. Den hade också varit intressant att läsa).

Denne boken har jeg lest før, antagelig andre året på videregående. Den gang var jeg bare en småpjokk, men forsto likevel at jeg hadde lest noe spesielt. Jeg kjente nok ikke til den omfattende bombingen av Dresden (og andre tyske byer) i sluttampen av andre verdenskrig, og hadde nok aldri lest en bok som var skrevet på samme måte som denne. Først og fremst var det hvordan boken var fortalt som sitter igjen.

Nå er jeg en gammel mann (fyller jo førti senere i år) og forstår kanskje mer av boken og kanskje i større grad hvilket mesterverk den er. Hovedpersonen Billy Pilgrim ser tid annerledes enn oss andre, i likhet med Tralfamadorianerne som han blir kidnappet av. Pilgrim ligger i ulage med tiden og kan hoppe mellom ulike øyeblikk. Slik gjør også boken det: mellom andre verdenskrig, tiden på psykiatrisk sykehus etter krigen, bryllupsnatten, barndommen og andre øyeblikk.

Tidsreisene er en velfungerende metafor for posttraumatisk stressyndrom, viss symptom kan vise seg i en følelse av å ikke leve i den tiden man faktisk befinner seg i. I boken blandes det som man får anta er basert på Vonneguts egne opplevelser av Ardennes-offensiven og bombingen av Dresden der han var krigsfange, med scener som ofte er absurde, blant annet de der hovedpersonen er attraksjon på ett zoo på en annen planet. Boken er godt og morsomt skrevet.

Det at man som leser hele tiden hopper mellom scener og tidpunkt sammen med Billy Pilgrim gjør at man også selv føler at man mister sammenhengen. På den måten klarer boken, selv om den er full av fjas, å si noe om krig som kanskje er mer sant enn om boken hadde vært en alvorlig redegjørelse for Vonneguts opplevelser under krigen og i Dresden under bombinga.

På esperanto är ordet för träd arbo. Lägger man till suffixet -ar som antyder en samling av något får man arbaro: skog. Vad är egentligen en skog?

Lisa Röstlunds Skogslandet — En granskning omhandlar striden om den svenska skogen, vad den skall vara och vem den skall finnas till för. Hon träffar bevaringsivrare som letar och rapporterar in rödlistade arter, forskare och företrädare för träindustrien, inklusive pappersmassa och biobränsleindustrierna. Det är en industri som omsätter stora belopp årligen och där många har ekonomiska intressen. Röstlunds granskning visar också att gränsen mellan skogsbolag, forskning och kontrollmyndighet är suddig och kan tydlig visa en samanblandning av intressen som skulle ses som problematisk i andra brancher. Till exempel har prominenta forskare makar med höga poster inom några av landets största skogsbolag, och generaldirektören på tillsynsmyndigheten Skogsstyrelsen var samtidigt ägde samtidigt stora mängder skog. När detta påpekas försvarar han sig med att fråga om generaldicektören för Trafikverket inte skulle få äga en bil när det i själva verket skulle vara som om

Min far som jobbat för ett norskt skogsbolag brukade berätta att Sverige årligen avverkar tio gånger vad man gör i Norge, och att Finland avverkar tio gånger så mycket som det. Båda i Sverige och Finland avverkar man skog med kalhuggning, som av branchen kallar trakthuggning, där merparten av träden i ett större område avverkas innan marken bereds så att näringsämnena är lättare tillgänglig för nya plantor. Detta ger fält där plantorna växer snabbt och alla träd är lika stora och av samma sort. Det är samtidigt förödande för växter, svampar och djur som är beroende av bestämda träd, döda eller äldre träd.

Om vi igen frågar oss vad en skog är är kalhuggna skogar mer att jämnföra med plantager än skogar. Visst är det en samling träd, arbaro, men en skog är ju också i min uppfattning också den blandning av många olika arter som lever tillsammans, de flesta av dem helt osynliga för oss. Vår kunskap och förståelse för hur skogen fungerar är större nu än bara för några år sen. Kunskapen om hur svampar och träd lever i symbios är inte jättemånga år gammal. Det är denna typen av symbios som kalhuggning förstör. Samtidigt är det denna typen skogsbruk som är helt dominerande i Sverige. Det är extra synd eftersom det finns andre sätt att bruka skogen på, men som avfärdas av industrien och som inte utforskats i den grad man kunnat. Det brukas andra ställen i världen, bland annat i Tyskland där kalhuggning är förbjudet. På ett sätt är det inte konstigt när man har lagt alla pengar i en korg. Det ligger mycket pengar och prestige i att göra som man gör just nu.

Röstlund skriver väl och boken är lätt att läsa och hänga med i. Kapitlen är korta och tröskeln är låg för att sätta sig ner och läsa ett kapitel. Jag gillade de korta reflektionerna i början av varje kapitel där hon skriver om några av sina tankar runt klimatet och sin vardag under arbetet med boken. Här blottlägger hon några av sina fördomar och grundvärden, något som jag tyckte var en styrka, men som nog bekräftar några av den kritik som branchen riktat mot henne under hennes granskning. Hon framstår ändå hela tiden som noggrann og tydlig i intervjuer och möten oberoende av vilka de är.

Jag har liten koll på hur man bedriver skogsbruk i Norge. Jag gissar att mycket ser likt ut där. Det brukar vara så. Det är något jag borde fråga min far om. Röstlund har precis gett Norgesparadoxen som granskar den norska oljeindustrin och hur den påverkar det norska klimatarbetet och norrmäns syn på klimatet. Den er reservert på biblioteket. Är den lika väl researchad och väl skriven som denna skall det bli ett nöje (på sätt och vis).

Jeg likte denne boka godt. Det er en samling med litt lengre noveller som i hovedsak utdyper Øyverdenen til LeGuin. Vi får vite mer om historien bak magikerskolen på Roke, hvordan den ble grunnlagt og hva som gikk feil. Vi får også møte figurer fra de tidligere bøkene og får vite mer om dem. For eksempel om Ogions bakgrunn i The Bones of the Earth.

Novellegrepet fungerer veldig bra. Jeg bruker å like bøker der separate noveller bindes sammen av felles hendelser og felles personer. Det gir muligheten til å presentere kompliserte hendelser og personer ettersom man kan oppleve dem fra mange ulike vinkler. Det er noe av det jeg likte med Junot Diaz' This is how you lose her (som jeg helt sikkert burde lese igjen).

Etter å ha lest den siste novellen Dragonfly er jeg nysgjerrig på hvordan den kobler videre til den sjette og siste boka i serien.

Det er ikke lenge siden jeg hørte om Cicada 3301 — antagelig er jeg for gammel for slikt — det var i avsnitt 10 av podden Hej (resten) av internet, der de forsøker å åpne opp et mer lekfult og spennende internet. Så kom denne boken ut kort tid etter. En bok som presenterer sin egen teori til hvem som står bak Cicada 3301-fenomenet. Uten å være spesielt innsatt er mitt inntrykk at teorien er sannsynlig, og at den peker

Boken er lettlest og engasjerende. Jeg følte at jeg hang med i mysteriet hele veien. Store deler av boken er en gjennomgang av 3301-gåtene og hvordan de ble løst og hvordan diskusjonene i de forskjellige chattgruppene gikk for seg. Boken salgspitch er at den presenterer en teori for hvem som står bak mysteriet. Det er likevel en ganske liten del av boken. Boken gjør det samme som det kan virke som hele formålet med 3301, å skape et interesse for kryptering, chiffer og cybersikkerhet. Jeg har mye bedre kunskap nå om forskjellige typer chiffer og det klør litt i fingrene etter å leke med atbashchiffer eller et Vigenèrechiffer. Jeg er glad at jeg leste denne boken. Den var lærerik.