På esperanto är ordet för träd arbo. Lägger man till suffixet -ar som antyder en samling av något får man arbaro: skog. Vad är egentligen en skog?

Lisa Röstlunds Skogslandet — En granskning omhandlar striden om den svenska skogen, vad den skall vara och vem den skall finnas till för. Hon träffar bevaringsivrare som letar och rapporterar in rödlistade arter, forskare och företrädare för träindustrien, inklusive pappersmassa och biobränsleindustrierna. Det är en industri som omsätter stora belopp årligen och där många har ekonomiska intressen. Röstlunds granskning visar också att gränsen mellan skogsbolag, forskning och kontrollmyndighet är suddig och kan tydlig visa en samanblandning av intressen som skulle ses som problematisk i andra brancher. Till exempel har prominenta forskare makar med höga poster inom några av landets största skogsbolag, och generaldirektören på tillsynsmyndigheten Skogsstyrelsen var samtidigt ägde samtidigt stora mängder skog. När detta påpekas försvarar han sig med att fråga om generaldicektören för Trafikverket inte skulle få äga en bil när det i själva verket skulle vara som om

Min far som jobbat för ett norskt skogsbolag brukade berätta att Sverige årligen avverkar tio gånger vad man gör i Norge, och att Finland avverkar tio gånger så mycket som det. Båda i Sverige och Finland avverkar man skog med kalhuggning, som av branchen kallar trakthuggning, där merparten av träden i ett större område avverkas innan marken bereds så att näringsämnena är lättare tillgänglig för nya plantor. Detta ger fält där plantorna växer snabbt och alla träd är lika stora och av samma sort. Det är samtidigt förödande för växter, svampar och djur som är beroende av bestämda träd, döda eller äldre träd.

Om vi igen frågar oss vad en skog är är kalhuggna skogar mer att jämnföra med plantager än skogar. Visst är det en samling träd, arbaro, men en skog är ju också i min uppfattning också den blandning av många olika arter som lever tillsammans, de flesta av dem helt osynliga för oss. Vår kunskap och förståelse för hur skogen fungerar är större nu än bara för några år sen. Kunskapen om hur svampar och träd lever i symbios är inte jättemånga år gammal. Det är denna typen av symbios som kalhuggning förstör. Samtidigt är det denna typen skogsbruk som är helt dominerande i Sverige. Det är extra synd eftersom det finns andre sätt att bruka skogen på, men som avfärdas av industrien och som inte utforskats i den grad man kunnat. Det brukas andra ställen i världen, bland annat i Tyskland där kalhuggning är förbjudet. På ett sätt är det inte konstigt när man har lagt alla pengar i en korg. Det ligger mycket pengar och prestige i att göra som man gör just nu.

Röstlund skriver väl och boken är lätt att läsa och hänga med i. Kapitlen är korta och tröskeln är låg för att sätta sig ner och läsa ett kapitel. Jag gillade de korta reflektionerna i början av varje kapitel där hon skriver om några av sina tankar runt klimatet och sin vardag under arbetet med boken. Här blottlägger hon några av sina fördomar och grundvärden, något som jag tyckte var en styrka, men som nog bekräftar några av den kritik som branchen riktat mot henne under hennes granskning. Hon framstår ändå hela tiden som noggrann og tydlig i intervjuer och möten oberoende av vilka de är.

Jag har liten koll på hur man bedriver skogsbruk i Norge. Jag gissar att mycket ser likt ut där. Det brukar vara så. Det är något jag borde fråga min far om. Röstlund har precis gett Norgesparadoxen som granskar den norska oljeindustrin och hur den påverkar det norska klimatarbetet och norrmäns syn på klimatet. Den er reservert på biblioteket. Är den lika väl researchad och väl skriven som denna skall det bli ett nöje (på sätt och vis).