Reviews and Comments

På esperanto är ordet för träd arbo. Lägger man till suffixet -ar som antyder en samling av något får man arbaro: skog. Vad är egentligen en skog?

Lisa Röstlunds Skogslandet — En granskning omhandlar striden om den svenska skogen, vad den skall vara och vem den skall finnas till för. Hon träffar bevaringsivrare som letar och rapporterar in rödlistade arter, forskare och företrädare för träindustrien, inklusive pappersmassa och biobränsleindustrierna. Det är en industri som omsätter stora belopp årligen och där många har ekonomiska intressen. Röstlunds granskning visar också att gränsen mellan skogsbolag, forskning och kontrollmyndighet är suddig och kan tydlig visa en samanblandning av intressen som skulle ses som problematisk i andra brancher. Till exempel har prominenta forskare makar med höga poster inom några av landets största skogsbolag, och generaldirektören på tillsynsmyndigheten Skogsstyrelsen var samtidigt ägde samtidigt stora mängder skog. När detta påpekas försvarar han sig med att fråga om generaldicektören för Trafikverket inte skulle få äga en bil när det i själva verket skulle vara som om

Min far som jobbat för ett norskt skogsbolag brukade berätta att Sverige årligen avverkar tio gånger vad man gör i Norge, och att Finland avverkar tio gånger så mycket som det. Båda i Sverige och Finland avverkar man skog med kalhuggning, som av branchen kallar trakthuggning, där merparten av träden i ett större område avverkas innan marken bereds så att näringsämnena är lättare tillgänglig för nya plantor. Detta ger fält där plantorna växer snabbt och alla träd är lika stora och av samma sort. Det är samtidigt förödande för växter, svampar och djur som är beroende av bestämda träd, döda eller äldre träd.

Om vi igen frågar oss vad en skog är är kalhuggna skogar mer att jämnföra med plantager än skogar. Visst är det en samling träd, arbaro, men en skog är ju också i min uppfattning också den blandning av många olika arter som lever tillsammans, de flesta av dem helt osynliga för oss. Vår kunskap och förståelse för hur skogen fungerar är större nu än bara för några år sen. Kunskapen om hur svampar och träd lever i symbios är inte jättemånga år gammal. Det är denna typen av symbios som kalhuggning förstör. Samtidigt är det denna typen skogsbruk som är helt dominerande i Sverige. Det är extra synd eftersom det finns andre sätt att bruka skogen på, men som avfärdas av industrien och som inte utforskats i den grad man kunnat. Det brukas andra ställen i världen, bland annat i Tyskland där kalhuggning är förbjudet. På ett sätt är det inte konstigt när man har lagt alla pengar i en korg. Det ligger mycket pengar och prestige i att göra som man gör just nu.

Röstlund skriver väl och boken är lätt att läsa och hänga med i. Kapitlen är korta och tröskeln är låg för att sätta sig ner och läsa ett kapitel. Jag gillade de korta reflektionerna i början av varje kapitel där hon skriver om några av sina tankar runt klimatet och sin vardag under arbetet med boken. Här blottlägger hon några av sina fördomar och grundvärden, något som jag tyckte var en styrka, men som nog bekräftar några av den kritik som branchen riktat mot henne under hennes granskning. Hon framstår ändå hela tiden som noggrann og tydlig i intervjuer och möten oberoende av vilka de är.

Jag har liten koll på hur man bedriver skogsbruk i Norge. Jag gissar att mycket ser likt ut där. Det brukar vara så. Det är något jag borde fråga min far om. Röstlund har precis gett Norgesparadoxen som granskar den norska oljeindustrin och hur den påverkar det norska klimatarbetet och norrmäns syn på klimatet. Den er reservert på biblioteket. Är den lika väl researchad och väl skriven som denna skall det bli ett nöje (på sätt och vis).

Jeg likte denne boka godt. Det er en samling med litt lengre noveller som i hovedsak utdyper Øyverdenen til LeGuin. Vi får vite mer om historien bak magikerskolen på Roke, hvordan den ble grunnlagt og hva som gikk feil. Vi får også møte figurer fra de tidligere bøkene og får vite mer om dem. For eksempel om Ogions bakgrunn i The Bones of the Earth.

Novellegrepet fungerer veldig bra. Jeg bruker å like bøker der separate noveller bindes sammen av felles hendelser og felles personer. Det gir muligheten til å presentere kompliserte hendelser og personer ettersom man kan oppleve dem fra mange ulike vinkler. Det er noe av det jeg likte med Junot Diaz' This is how you lose her (som jeg helt sikkert burde lese igjen).

Etter å ha lest den siste novellen Dragonfly er jeg nysgjerrig på hvordan den kobler videre til den sjette og siste boka i serien.

Det er ikke lenge siden jeg hørte om Cicada 3301 — antagelig er jeg for gammel for slikt — det var i avsnitt 10 av podden Hej (resten) av internet, der de forsøker å åpne opp et mer lekfult og spennende internet. Så kom denne boken ut kort tid etter. En bok som presenterer sin egen teori til hvem som står bak Cicada 3301-fenomenet. Uten å være spesielt innsatt er mitt inntrykk at teorien er sannsynlig, og at den peker

Boken er lettlest og engasjerende. Jeg følte at jeg hang med i mysteriet hele veien. Store deler av boken er en gjennomgang av 3301-gåtene og hvordan de ble løst og hvordan diskusjonene i de forskjellige chattgruppene gikk for seg. Boken salgspitch er at den presenterer en teori for hvem som står bak mysteriet. Det er likevel en ganske liten del av boken. Boken gjør det samme som det kan virke som hele formålet med 3301, å skape et interesse for kryptering, chiffer og cybersikkerhet. Jeg har mye bedre kunskap nå om forskjellige typer chiffer og det klør litt i fingrene etter å leke med atbashchiffer eller et Vigenèrechiffer. Jeg er glad at jeg leste denne boken. Den var lærerik.

Jeg leste denne for noen år siden, men husker ikke mye av den bortsett fra at jeg likte den. Denne gang fanget den meg ikke, selv om det i grunnen ikke var noe i veien med den. Boken er godt skrevet, men handlingen var aldri spesielt spennende. Hadde jeg lest den på en annen tid i livet hadde jeg kanskje lettere kunnet kjenne igjen meg — det var ganske enkelt ikke det jeg søkte akkurat nå.

Boken er selvbiografisk, selv om det tok noen sider for meg å forstå det. Deler av boken bærer preg av å være rene dagboksnotater. Boken skildrer en kjærlighetsrelasjon mellom en eldre mann og en yngre kvinne, en kjærlighetsrelasjon som tar slutt, og en kjærlighetsrelasjon som ikke er i tråd med samfunnsnormene (derav tittelen 'Imot naturen'). Boken skildrer hendelser fra kjærlighetsrelasjonen og drar noen paralleller til andre kjærlighetsforhold med store aldersforskjeller (Héloïse og Abelard, Marguerite Duras). Jeg-personen bruker også mange sider på å fortelle om en av sine tidligere kjærlighetsforhold (eller forhold, det virket som det bygget mer på at det var slik det skulle være enn gensidig kjærlighet). Jeg har vanskelig å forstå hvorfor denne relasjonen skildres så utførlig om det ikke er som kontrast til det unaturlige forholdet som bygger på kjærlighet.

Jeg tror at jeg ville hatt en mer tematisk fokusert bok (muligens lenger) som skildrer det aldersujevne forholdet og at de litterære og historiske avstampene skulle ha fått ta enda større plass. Jeg forstår også at dette er en veldig personlig bok der forfatteren sørger ett forhold som tok slutt. Det er jo likevel Tomas Espedals bok, ikke min.

Dette var en tankevekkende og interessant innfallsvinkel til diskusjonen rundt sosiale medier. Jeg er heller ikke sikker på at jeg hengte med hele veien, og jeg vet allerede nå at dette er en bok jeg kommer til å lese igjen, antagelig ikke om så lenge.

Boka tar utgangspunkt i myten om Ekko og Narsissus til å beskrive to ulike men sammenlenkede måter som sosiale medier påvirker oss, her nesten helt fjernet fra det tekniske. Det viktige her er at sosiale medier alltid er tilgjengelige for oss og vi bruker dem for å se oss selv vel så mye som vi ser andre.

Jeg likte spesielt hvordan Lindgren hviler seg sterkt på René Girards arbeid — ingen tilfeldighet da det finnes en sterk kobling mellom Girard og Peter Thiel, som er en av dem som kanskje har hatt størst innflytelse på den teknologiske utviklingen de siste tjue årene — og jeg har fått lyst til å dykke litt dypere i hans verk (en episode av podkasten Rekommandert har også pratet om hans syndebukkmekanisme).

Köpte boken på bokrean. Jag tyckte att jag båda kände igen författarnamnet och omslaget, men inser att det var hans tidigare bok Granskogsfolk jag tänkte på.

En lockton i ödemarken handlar om de många olika roller som religionen fyller i människors liv. Hur den både döljer och klargör, skapar gemenskap och klyftor.

Boken är skriven på ett tillgängligt sätt och genom boken bryts den mer teoretiska texten av med exempel och anekdoter, som inte sällan visar på författarens egna fördomar.

Jag är inte religiös, men tror ändå att man behöver något som kan fylla den funktion som religionen haft, så vi inte tappar bort oss i den ödemark som livet kan vara. Tror man inte på gud är den sortens funderingar kanske extra viktiga.

Jag brukar ofta rekommendera Alain de Bottons Religion för ateister. Denna boken hjälpte mig att fundera på religionens roll på samma sätt som den. Jag kanske också skall leta fram Granskogsfolk, som handlar om hur skogen för många i Skandinavien spelar en nästan religiös roll.