Reviews and Comments

Dette er en bok som klarer å både fortelle om brettspillets historie, uten å bli en detaljert historikk, og formidle noe av gleden ved å spille spill til -- regner jeg med -- noen som ikke selv spiller, men samtidig ha mye å by på til oss som har lest en del slike bøker før. Først og fremst er det en fortelling om hvilken betydelse brettspill kan ha for forskjellige mennesker med utgangspunkt i forfatteren selv.

Jeg kan kjenne meg igjen i mye av det som forfatteren beskriver i sin egen relasjon med brettspill. Jeg kan også synes at det er lettere å omgås med noen over ett spill enn uten. Spillet blir noe å samles omkring og prate om, men også en kommunikasjonsform i seg. Når jeg tar den handlingen i Agricola som jeg vet at du trenger er det på et vis en slags vennskapserklæring. Jeg har også hatt ett interesse for spillene i seg. Ettersom jeg er interessert i historie finns det flere spill jeg har kjøpt der jeg har kunnet supplere spillet med å lese bøker, se dokumentarer eller lytte til poddkaster; ofte uten at spillet noensinne ble spilt. En del spill, som Go, har jeg hatt glede av å lære meg mer om bare gjennom å spille og studere.

Det finnes en måte å kategorisere brettspillere utifra hva man svarer på følgende spørsmål: Spiller du heller et bra spill med dårlig folk eller ett dårlig spill med bra folk? Jeg har merket at jeg de siste årene (kanskje samtidig som jeg spiller mindre) har skiftet mot at vektlegge de jeg spiller med enn spillet i seg. For menneskene har vel uansett vært det viktigste, ellers hadde man jo kunnet spilt dataspill.

Det är svårt att exakt beskriva vad det är med Ernauxs böcker som fångar mig. Detta är den fjärde av henne som jag läser på kort tid -- den de hade på biblioteket sist jag var där som jag inte redan läst.

Jag tror det har något med språket och hur de är berättade att göra. De är självbiografiska och Ernaux är annorlunda från mig. Hon är kvinna, mycket högre utbildad än mig och när böckerna skrivs äldre än mig. Jag tror ändå det är ett sätt för mig att se världen från ett annat perspektiv, något som alltid är nyttigt. Hennes böcker är personliga, men det känns inte heller som att de fastnar i de personliga detaljerna. De är svepande i att förmedla känslorna runt och uppfattningen av en tid. På så sätt blir de mer allmängiltiga.

Av de böcker av henne som jag redan läst är det första gången som att hon i böckerna reflekterar över det skriva självbiografisk och att portrettera andra människor i dem -- i det här fallet en person som fortfarande lever och där stora delar av boken kretsar kring en enda person (Åren rör till exempel vid en rad olika personer, men bara ytligt och kort).

Från bokens sista sida:

Han hade sagt »du kommer inte att skriva en bok om mig«. Men jag har inte skrivit en bok om honom, jag har inte ens skrivit en om mig. Jag har bara i ord -- som han säkert inte kommer att läsa och som inte är ämnade för honom -- återgett vad hans existens, i sig, har tillfört mig. Ett slags gåva i retur, en återbörd.

'Skammen' har mycket av den intensitet och glöd som jag hittade i 'Omständigheter' och 'Åren'. Den förmår att med utgångspunkt i något djupt personligt -- här en händelse då hennes far försökte att döda hennes mor -- att prata om något allmängiltigt och att berätta om en tid.

Det är tydligt att händelsen mellan hennes förälder skakade om henne rejält och ändrade hennes relation till föräldarna, men det är ändå inte detta boken handlar om. Efter att ha läst två av hennes andra böcker borde jag varit förbedd, men blev ändå nästan lite besviken på att hon inte pratade mer om det.

I stället handlar boken om hennes relation till föräldarna, till sin hemstad och till den katolska privatskola hon gick i. Ett barns förväntningar till att bli vuxen och vuxenväldens förväntningar på ett barn. Och klass. När Ernaux skriver om sig själv, föräldrar, grannar, skolkamrater, lärare och andra som finns med är klassmedvetenheten hela tiden där som något som begränsar och styr människor -- är bestämmande för vad de får göra, klä sig och uppträda.

Boken är som det andra jag har läst av Ernaux väl skrivet, väl berättat, personligt utan att vara partikulärt. Den saknar ändå något av det jag hittade i 'Åren', men det säger mer om vilken utomordentlig bra bok 'Åren' är än kastar skugga över denna. Den är fortfarande en av de bästa böcker jag läst på länge.

Dock misstänker jag att Ernauxs böcker skall läsas intensivt över några få dagar, det är så de är menat att upplevas. Jag tog några dagars paus två tredelar ut i boken och kände att intensiteten lagt sig något när jag kom tillbaka til den.

Jeg leste denne ikke så lenge etter at den kom ut for noen år siden etter å ha fått den av fattern i bursdagsgave. At jeg leste den igjen nå hadde nok i stor grad å gjøre med at Thomas Hylland Eriksen gikk bort i den kreftsykdommen som han skriver en del om i denne boka, men også at en venn av meg i en bisetning sa at Hylland Eriksen hadde rett i at det er menneskene rundt deg som betyr noe. Boka serverer en god del som det er verdt å tenke videre på.

Boka er inndelt i sju kapitler med hvert sitt grove tema. Teksten er likevel assosiativ og ikke-akademisk med fokus på anekdoter fra forfatterens eget liv og omgangskrets, men også sånt som han har lest: Montaigne er en gjennomgående skikkelse i boka. Man kan tidvis ta seg til å tenke at han ikke holder seg til kapittelinndelingen, det hele flyter ut og det finnes tydlige tråder mellom boksidene, men så gjør han det likevel.

Det er en bok som egentlig ikke gir konkrete regler og råd. I stedet er det en bok man kan lese hele av eller et kapittel av når man selv funderer på dette med livet og trenger å sette hverdagen i perspektiv -- de periodene man ofte tenker "Hva er vitsen, egentlig!?". Det er nok her boka fyller sin funksjon.

De fleste av oss har perioder der vi kjenner eksistensens pekefinger og håpløshetens tommelfinger klipe oss mer eller mindre hardt i skinnet. Hylland Eriksen kan være et klokt menneske som vi kan sette oss ned med og føre en samtale med, på samme måte som Eriksen har ført diskusjoner med for eksempel Montaigne. Han peker ut noen retninger ved å fortelle anekdoter om katta si, om hvordan andre har levd og hva noen andre har tenkt -- resten får vi finne ut av sjæl!

Hvilke lærdommer har jeg tatt med meg? Kanskje: Ta vare på menneskene (og dyra du har rundt deg. Tenk langsiktig (hundre eller tusen-år-framover-langsiktig. Vær der og da du er. Hold balansen. Sikkert noe annet som jeg har glemt.

Vad kan man egentligen säga om den här boken? Den är kanske särskild viktigt när vi igen ser aborträtten ifrågasättas inom politiken. Särskild viktig läsning är den nog för oss män som aldrig har eller kan bära fram ett barn med allt vad det innebär.

'Omständigheter' är en bok som berätter om hur en abort kan upplevas i en tid där det är olagligt och straffbart, men där aborter ändå utförs. Den är djupt personlig och där ligger styrkan i boken. Som läsare förstår man vilket dilemma huvudpersonen står i -- ett val som den inte tar lätt på.

Huvudpersonen behöver inte bara dölja graviditeten för sin omgivning, men också diskret leta upp personer som kan hjälpa henne -- något som i sig är förnedrande -- med risken för att komma i kontakt med någon som är oseriös eller som har oädla baktanker.

Det är just detta som den personliga berättelsen skall göra: berätta om erfarenheter som andra inte kan uppleva, men behöver förstå (lite).

Den boken det er lettest for meg å sammenligne Frode Gryttens 'Saganatt' med er 'En isbjörns memoarer' av Yoko Tawada som jeg leste i fjor. Begge bøkene inneholder tre fortellinger med hver sin hovedperson som både henger sammen og som ikke gjør det. Der 'En isbjörns memoarer' forteller historien til tre (merkverdige) isbjørner med dyrehagefavoritten Knut i siste delen, forteller 'Saganatt' historien om tre generasjoner Lunde, selv om den siste delen fortelles fra Einar Gerhardsens perspektiv (ja, den Einar Gerhardsen, i 2011).

For meg er det ekstra intressant da fortellinga begynner 1980 -- noen få år før jeg ble født -- i det Arvid Lunde tiltrer en ansettelse som historielærer ved Odda gymnasium og slutter 2011 med at sønnen Robby Lunde forsøkes å settes dit for mord, samme år som jeg leverte masteroppgaven min. Jeg tror det er noe av nøkkelen til romanen: Grytten forsøker å fortelle oss noe om den tiden og hvordan samfunnet har forandret seg. Ved å dele opp historien i tre distinkte deler med tre distinkte fortellerstemmer klarer han å fortelle denne på en livlig og underholdende måte. De tre delene skiller seg noe fra hverandre i fortellerstil, spesielt den siste delen hvor en rekke døde arbeiderpartifolk lever som ulevende med oppgave om å korrigere feil som gjøres av levende partimedlemmer.[^1]

Først møter vi Arvid Lunde som ansettes som lektor ved Odda gymnas. Han kommer fra Bergen til det lille industrisamfunnet. Han har ambisjoner både for seg selv og Odda. Han bytter ut kaffemaskina på arbeidsplassen, han jogger, han melder seg inn i Arbeiderpartiet. Han er en person som har egne tanker for Odda, men som ikke hører til der. Først når det viser seg at Arvid Lunde er en vellykked aksjespekulant og han forlater Odda tar innbyggerne i Odda ham til seg. Nå følger de tett på hva han gjør i hovedstaden gjennom media og den telefonkontakten som en tidligere lærerkollega har med ham. Rikdommen leder likevel ikke ham til endelig lykke. Børsnedgangen på sent åttitall blir begynnelsen på nedgangen, noe som også befolkningen i Odda bevittner på avstand, og ned i en dypere og dypere spiral.

I andre del følger vi Arvids far Harold M. Lunde -- Møbel-Lunde -- som flitig og pliktoppfyllende drev videre møbelforretninga i Bergen som hans far startet og som han i sin tur hadde håp om at noen av sønnene skulle ta over. Møbelforretninga har han i stedet blitt tvungen å legge ned etter at Ikea byggde et nytt varehus i Åsane. Vi møter en mann som har mistet alt og som er på vei mot Sverige for å kidnappe Ingvar Kamprad. Her viser Grytten seg fra sin humoristiske side. Han lar hovedpersonen fortelle flere personer på veien til Sverige om hva han planlegger, men det virker ikke som noen egentlig tar han på alvor.

Eg skal kidnappe ein mann, seier eg. Han [politimannen] smilar. Ein svenske, då? spør han. Ja, det er planen, seier eg. Då forstår eg at du har det travelt. (s. 170)

Når han til slutt lar Møbel-Lunde klare å kidnappe Ingvar Kamprad virker det ikke engangsom om kidnappingsoffret synes det er spesielt brysomt. Kamprad er på gjennomgående godt humør og Horold Lunde vet ikke helt hvordan man skal gjøre. Heller ikke han oppnår det han ønsker -- og er det han vil aller mest egentlig at Ikea-sjefen skal innrømme at han mest har solgt sjusk?

Robby Lunde, Arvids sønn og Harolds barnebarn, er vanskeligere å få tak på blant annet fordi at han i den tredje delen er en biperson. Vi får følge en gruppe ulevende sosialdemokrater (Gerhardsen, Bratteli, ...) som intervenerer der sosialdemokrater har rotet seg inn i forhold som kan skade partiet. En mann har falt i døden fra regjeringsbygget og det er noe som ikke stemmer. Robby Lunde er en person som dukker opp i etterforskningen, men det er vanskelig å få tak på hvem han egentlig er fordi man ser såpass lite til ham. Kanskje ligger noe av nøkkelen til hans rolle i fortellingen akkurat der. Hverken faren eller farfaren kjente ham, og Grytten lar heller ikke oss bli kjent med ham. Robby Lunde er en som lever i skyggene fra fortellingene om faren og farfaren, men ogsåi skyggene av det norske sosialdemokratiet.

Hva kan Saganatt fortelle oss? Er det at vi lever i skyggene av sosialdemokratiet i en verden som har blitt forandret av storselskaper og aksjekapital, at ikke bare tar det levebrødet for den som driver en liten bedrift, men også for den som tilsynelatende lykkes med å ride på oppgangen. For er ikke de lykkeligste i denne boka de som lever og deltar i sitt lokalsamfunn, nemlig industriarbeiderne som henger på Smeltaren i Odda etter arbeidstid? Til og med rektor Brink, vars kone er så skuffet over ham, kommer godt ut av det der han har funnet sin spesielle plass og rolle i Odda.

[^1]: Det er vanskelig å la være å fundere på om også andre partier og organisasjoner har slike ulevende.