Reviews and Comments

En flod av rök slutar i stor grad där den första boken, Ett hav av vallmo slutar. Jag trodde att man i större grad skulle fortsätta följa samma personer som man följde i första boken. I stället lämnas många av personerna som vi lärde känna och persongalleriet snävras in. Från att ha följt historien från 8-9 olika personer fortsätter historien enbart med Paulette och Neel, även om Ah Fatt följer med som bikaraktär ett tag (men handlingen berättas aldrig från hans synvinkel). Ut över dessa lär vi känna Bahram, Robin och (till en viss grad) Fitcher Penrose.

Till en början saknade jag många av karaktärerna från första boken, särskilt Deeti som jag tyckte var en utomordentlig spännade karaktär. Zachary hade jag också velat veta mer om hur det gick för (men det antyddes i slutet av denna boken att åtminstone han kommer dyka upp i tredje och sista boken). Med färre personer var också lite kaoset i första boken borta. Jag hade inte samma känsla av att historien drog i flera olika riktningar och att det hela tiden hände saker som i den första boken.

Handlingen är dock inte mindre dramatisk, men dramatiken ligger nog på ett högre (politisk) nivå. Medans Ett hav av vallmo överraskade mig vid att inte direkt handla om opiumskrigen (utan beskrev bara en del av handeln: den indiska sidan) levererar En flod av rök mer av vad jag förväntade mig. Den beskriver de några av de centrala aktörerna i handeln: de britiska och (som det i huvudsak var indiska) köpmännen och (på avstånd) kinesiska myndigheter och köpmän.

Ghosh skildrar inte de icke-kinesiska köpmännen i ett gott ljus, även om han beskriver väl hur gruppen inte är homogen utan består av olika personer med olika åsikter (några som inte alls handlar med opium till exempel). Det är en grupp som ser sig som bättre än sina handelspartners och som inte bryr sig om lagar och förordningar i det land de handlar med. När kinesiska myndigheter är tydliga med att importera opium är båda olagligt och att det är något de nu kommer slå ner på reagerar de med förfäran som om det var en omöjlighet (och det kanske det var så länge som handeln ändå fortgått trots olagligheten). Man kan höra ett eko båda av dagens narkobaroner och av de som i dag tjänar pengar på produktion som vi inte skulle tillåta här (frihandeln är helig. om inte jag gör det, skulle någon annan. ...).

Här är denna boken på sitt bästa, när den skildrar de handelsmännen i Kanton, hur de lever, hur de förhåller sig till det kinesiska samhället runt sig, och senare hur diskussionen dem emellan går när kinesiska myndigheter visar att de menar allvar med att de vill stoppa handeln. Vi som läser får sitta på Seth Baramji Moddies axlar under handelskammarens möten och lyssna till dem som menar att man borde kalla in den britiska flåttan direkt, de som vill avvakta, de som vill lämna över en del av lasten och hoppas att myndigheterna är nöjda, och de som menar att man aldrig borde handlat med opium från första början.

Jag hade gärna velat veta mer om hur opiumshandeln tedde sig från den kinesiska sidan. Vi får vissa inblick och får korta möten med flera olika personer i det kinesiska samhället, båda de som handlade med opium, de som använder och de som står utanför; men detta är just korta inblick. Eftersom Kanton är en stängd stad med stränga regler för vilka utlänningar som får inträde (inga kvinnor tex) och vart i staden de fick vistas (utlänningar fick hålla sig till sina kvarter utan tillträde till själva staden Kanton), är det kanske passande att vi också bara ges några få blickar in i det kinesiska samhället.

Nu är allt opium beslagtagits och förstört, våra handelsmän är upprörda och britiska myndigheter är kontaktade. Jag gissar att nästa bok kommer att avhandla själva opiumskriget, men hur? Och vilka karaktärer kommer vi fortsätta att följa?

Denne fikk jeg på bursdagen min, men hadde når jeg begynte å lese ingen aning om hvem jeg hadde fått den av. Jeg har hatt ett interesse for indisk historie, blant annet fra å ha spilt brettspillet John Company der spillerne sammen styrer det britiske East Indian Company og der opiumshandelen med Kina er en (mulig) del av spillet. Den som var i selskapet og som jeg har spilt John Company med hadde ikke gitt meg den, og den jeg hadde fått den av kjente nok ikke til interessen; men gav den fordi det var en veldig bra bok.

Men der jeg hadde forventet meg en strikt roman i historisk miljø, fant jeg noe mer: en dels kaotisk historie med en multitud av tråder som tidvis løper paralellt, tidvis krysser hverandre før de møtes i en stor floke på båten Ibis.

Antalet personer man følger er mange. Jeg kan forestille meg at det kan bli vanskelig å følge, men jeg syntes det fungerte bra. Personene er forskjellige nok til at de er lette å holde fra hverandre og ingen har navn som ligner. Noen av personene som Deeti og Kalua hører tett sammen og møtes sjelden hver for seg. Andre er flettet sammen med flere andre og vi lærer dem godt å kjenne, som Baboo Nobkrishna Pander som både tar hånd om mister Burnhams bedrifter, eier et smykke etter Paulettes avdøde mor og har en egen drivkraft i att han er overbevist om at Zachary Reid er den gjenfødte Shiva.

Er det en realistisk roman? Det er vanskelig å vite, jeg levde ikke i India på slutten av 1830-tallet. Om handlingen er realistisk er kanskje ikke så viktig heller. Man kan ikke forvente seg at handlingen faktisk har skjedd — det er en roman — men de forskjellige personlighetstypene framstår som realistiske og det er lett å tenke seg faktiske historiske personer som levde med samme forutsettninger som personene i boken. Amitav Ghosh lykkes vel med å vise det indiske kastesystemet og oppdelingen mellom indere, britter/europeere og de som ikke passet i noen av kategoriene, slik det er rimelig at det var da (utifra hva jeg vet virker det som at Ghosh har føttene godt plantet i hva vi vet om tidsperioden).

At handlingen skjer med bakgrunn av den første opiumskrigen er interessant, spesielt når man kjenner til bakgrunnen til konflikten. Jeg finner det forsatt helt vanvittig at den britiske staten gikk til krig mot Kina for å tvinge Kina å importere opium (og fordi en britisk tjenestemann hadde lovet skipperne å erstatte verdien av konfiskert opium fra den britiske statskista, noe som viste seg var et så høyt beløp at hele den britiske statskista hadde godt og vel så det). Den historiske opiumskrigen ligger å pyrer. Jeg vet at den kommer og ligger og venter. Personene i boken vet ikke at den kommer, selv om noen av handelsmennene prater om at noe kommer til å skje. Uansett om de vet eller ei: er mange av hovedpersonene lenket til opiumshandelen: som bønder, brukere, handelsmenn eller besettning på handelsskip.

Ett hav av vallmo er første del i en trilogi. Det blir spennende å lese hvordan skipet Ibis og de tråder som nøstes rundt det fortsetter i neste bok.

Detta var en fin och naturlig avslutning på Utvandrar-serien. Jag tycker särskild styckena i slutet av boken där Karl Oskar tittar på kartan över Ljuders socken och ges tillfälle att reflektera på det liv han levt, livet han lämnade i Sverige och det han byggde i Minnesota.

Jens Liljestrand skriver i förordet att boken är något mer spretig än de tidigare. Jag vet inte om jag håller med. De tidigare böckerna hoppar mer mellan olika huvudpersoner och kan i bland brodera ut sig i långa sidohistorier (Jonas Petter krämt). Här är det några tydliga avgränsade delar, och jag tycker att det fungerar bra.

Detta är en bok i samma anda som Skogslandet av samma författare, men nu med blicken mot grannlandet i väster. Det är ändå en liknande dynamik hon målar upp: Det finns en stor industri som har stor negativ inverkan på naturen och klimatet, men där företrädare enträget hävdar att det man gör i själva verket är det som skall rädda oss till slut (eller i alla fall att alternativen är sämre); industrier som samtidigt har stor påverkan på forskning och politik.

Det som är slående är hur många av de som Röstlund talar med i boken som inte ser motsättningen mellan att fortsätta oljeutvinnandet och att motverka klimatförändringarna — flera säger sig inte tro på klimatförändringarna, men det är ändå bara ett fåtal. De flesta ser ändå att klimatförändringarna är något som vi behöver ta itu med, men är ändå fast i att oljan skall upp! Det är ett problem som man skall ta itu med längre fram.

Samtidigt borde Norge, med sin teknologiska kunskap och sitt kapital ha alla möjligheter i världen att gå före i omställningen: båda när det gäller att utveckla nya teknologier och ställa om tex transporter, men också vid att bevara natur och ändra konsumtionsmönster (vid att tex reducera normalarbetstiden). De projekter som det verkar läggas pengar på är projekt som syftar till att göra petroleumet grönare, som CCS-teknik och grön vätgas, som båda är mycket osäkra tekniker.

Redan under mina tonår för 25 år sedan talades det om vad man skall leva av efter oljan. Den frågan verkar aldrig ha blivit besvarad. I stället har oljebranschen låtits vara en dominerande industri där den på ena sidan påverkar staten, men där norska staten som majoritetsägare i Equinor har varit en bromskloss för att ställa krav.

Norgesparadoxen handlar i grunden inte om Norge, utan om hur vi i hela västvärlden bara fortsätter som om vi har tid på oss att göra det. Eftersom petroleumsindustrin är så drivande i klimatförändringarna och Norge har tjänat mycket pengar på den blir hela frågan dragen till sin spets. Det är ändå en motsättning som finns de flesta andra ställen mellan det liv vi lever och livets bevarande!

De svenska utvandrarna tar sig inn på torra land och hittar sina boplatser. De börjar bygga upp ett liv från nästan ingenting, från en situation där mycket av det nödvendiga fattas. De reser sina första hus, slår hö, bygger möbler og verktyg, de sätter plogen i jorden.

Frågan måste ställas: Va det värdt mödan?

Jag funderar på vad Vilhelm Moberg vill säga oss med sitt mest kända bokepos. Det är klart att han vill skildra historien till de svenska nybyggarna i USA på mitten av 1800-talet. När Moberg skrev sina böcker var gissningsvis några av de som rest över i denna tiden som barn redan i livet. Men böckerna känns också som en vädjan till att låta människor söka sin egen frihet och möjligheten att forma sitt eget liv, även om det krävs stora ansträngningar.

Det är just det som är huvudmotivet för flera av karaktärerna för att emigrera och det uppstår tidigt en uppfattning hos emigranterna att låta varandra börja på nytt i det nya landet. Den protsituerade får möjligheten att hitta nya roller, män får lära sig arbetsuppgifter som i hemlandet var förbehållna kvinnor, drängar får möjligheten till att jaga sin egen lycka (även om jag i Robert och Arvids fall i nuläget tror att det kommer att leda i fördärvet).

Vi borde nog också låta varandra få börja om i bland, på en ny eller samma plats.

Under läsandet av boken har jag undrat på hur väl researchad den har varit. Det har snart gått lika lång tid sen Moberg skrev sina böcker som det gick mellan 1850 och när böckerna gavs ut. Jag vet inte mycket om det, men vet att Moberg var i Minnesota, och hittade Chisago-sjön där han bestämde att Karl Oskar och Kristina skulle bosätta sig. Jag gissar att han intervjuat barn till utvandrare, kanskje även personer som själva utvandrade som barn. För mig verkar beskrivningarna realistiska.

Jag funderade dock på Kristinas födsel, och att det är sannolikt att Moberg själv inte varit med om en förlossning i vuxen ålder eftersom det var först betydligt senare att det blev vanligt att män deltog på förlossningar.

Jag tyckte även om denna boken och kommer fortsätta läsa serien.

Detta är väl en av de bokserier man måste ha läst om man bor i Sverige (tillsammans med Fogelströms Stad-böcker, som jag heller inte läst). Att läsa Utvandrar-böckerna blir sommarens läsprojekt.

Boken tar för sig livet i Ljuders socken i Småland, med fokus på de personer som senare utvandrar. Det är ett hårt liv, med sedvanor och hierarkier som hindrar flera av huvudpersonerna att leva det liv de vill leva. Bevekelsesgrunderna är olika: någon vill leva efter en annan religiös övertygelse än statskyrkan, någon vill inte bli bestämd över, någon annan vill ganska enkelt ha mindre stenig och bördigare mark att odla.

Andra halvan av boken följer utvandrarflocken över havet på briggen Charlotta, där flera blir allvarligt sjuka och flera passagerare dör. Boken slutar i det de landsstiger i New York, men inte som samma människor de var när de lämnade Sverige.

Boken är välskriven och överraskande rolig till trots för sitt allvarliga ämne. Det är lätt att dra paraleller till Ola Larsmos Översten, en annan (och nyare) utvandrarberättelse som jag tyckte mycket om — huvudpersonerna utvandrade nog i ungefär samma tid &mdash:, men som jag på många sätt minns som ännu mörkare än denna (än så länge). Med tanke på det blir det intressant hur Moberg sen behandlar det amerikanska inbördeskriget, som kommer och var en av huvudämnena i Översten (en nyutgiven bok, Gettysburg av Niclas Sennerteg omhandlar svenskar som stred i inbördeskriget. Den hade också varit intressant att läsa).

Denne boken har jeg lest før, antagelig andre året på videregående. Den gang var jeg bare en småpjokk, men forsto likevel at jeg hadde lest noe spesielt. Jeg kjente nok ikke til den omfattende bombingen av Dresden (og andre tyske byer) i sluttampen av andre verdenskrig, og hadde nok aldri lest en bok som var skrevet på samme måte som denne. Først og fremst var det hvordan boken var fortalt som sitter igjen.

Nå er jeg en gammel mann (fyller jo førti senere i år) og forstår kanskje mer av boken og kanskje i større grad hvilket mesterverk den er. Hovedpersonen Billy Pilgrim ser tid annerledes enn oss andre, i likhet med Tralfamadorianerne som han blir kidnappet av. Pilgrim ligger i ulage med tiden og kan hoppe mellom ulike øyeblikk. Slik gjør også boken det: mellom andre verdenskrig, tiden på psykiatrisk sykehus etter krigen, bryllupsnatten, barndommen og andre øyeblikk.

Tidsreisene er en velfungerende metafor for posttraumatisk stressyndrom, viss symptom kan vise seg i en følelse av å ikke leve i den tiden man faktisk befinner seg i. I boken blandes det som man får anta er basert på Vonneguts egne opplevelser av Ardennes-offensiven og bombingen av Dresden der han var krigsfange, med scener som ofte er absurde, blant annet de der hovedpersonen er attraksjon på ett zoo på en annen planet. Boken er godt og morsomt skrevet.

Det at man som leser hele tiden hopper mellom scener og tidpunkt sammen med Billy Pilgrim gjør at man også selv føler at man mister sammenhengen. På den måten klarer boken, selv om den er full av fjas, å si noe om krig som kanskje er mer sant enn om boken hadde vært en alvorlig redegjørelse for Vonneguts opplevelser under krigen og i Dresden under bombinga.

På esperanto är ordet för träd arbo. Lägger man till suffixet -ar som antyder en samling av något får man arbaro: skog. Vad är egentligen en skog?

Lisa Röstlunds Skogslandet — En granskning omhandlar striden om den svenska skogen, vad den skall vara och vem den skall finnas till för. Hon träffar bevaringsivrare som letar och rapporterar in rödlistade arter, forskare och företrädare för träindustrien, inklusive pappersmassa och biobränsleindustrierna. Det är en industri som omsätter stora belopp årligen och där många har ekonomiska intressen. Röstlunds granskning visar också att gränsen mellan skogsbolag, forskning och kontrollmyndighet är suddig och kan tydlig visa en samanblandning av intressen som skulle ses som problematisk i andra brancher. Till exempel har prominenta forskare makar med höga poster inom några av landets största skogsbolag, och generaldirektören på tillsynsmyndigheten Skogsstyrelsen var samtidigt ägde samtidigt stora mängder skog. När detta påpekas försvarar han sig med att fråga om generaldicektören för Trafikverket inte skulle få äga en bil när det i själva verket skulle vara som om

Min far som jobbat för ett norskt skogsbolag brukade berätta att Sverige årligen avverkar tio gånger vad man gör i Norge, och att Finland avverkar tio gånger så mycket som det. Båda i Sverige och Finland avverkar man skog med kalhuggning, som av branchen kallar trakthuggning, där merparten av träden i ett större område avverkas innan marken bereds så att näringsämnena är lättare tillgänglig för nya plantor. Detta ger fält där plantorna växer snabbt och alla träd är lika stora och av samma sort. Det är samtidigt förödande för växter, svampar och djur som är beroende av bestämda träd, döda eller äldre träd.

Om vi igen frågar oss vad en skog är är kalhuggna skogar mer att jämnföra med plantager än skogar. Visst är det en samling träd, arbaro, men en skog är ju också i min uppfattning också den blandning av många olika arter som lever tillsammans, de flesta av dem helt osynliga för oss. Vår kunskap och förståelse för hur skogen fungerar är större nu än bara för några år sen. Kunskapen om hur svampar och träd lever i symbios är inte jättemånga år gammal. Det är denna typen av symbios som kalhuggning förstör. Samtidigt är det denna typen skogsbruk som är helt dominerande i Sverige. Det är extra synd eftersom det finns andre sätt att bruka skogen på, men som avfärdas av industrien och som inte utforskats i den grad man kunnat. Det brukas andra ställen i världen, bland annat i Tyskland där kalhuggning är förbjudet. På ett sätt är det inte konstigt när man har lagt alla pengar i en korg. Det ligger mycket pengar och prestige i att göra som man gör just nu.

Röstlund skriver väl och boken är lätt att läsa och hänga med i. Kapitlen är korta och tröskeln är låg för att sätta sig ner och läsa ett kapitel. Jag gillade de korta reflektionerna i början av varje kapitel där hon skriver om några av sina tankar runt klimatet och sin vardag under arbetet med boken. Här blottlägger hon några av sina fördomar och grundvärden, något som jag tyckte var en styrka, men som nog bekräftar några av den kritik som branchen riktat mot henne under hennes granskning. Hon framstår ändå hela tiden som noggrann og tydlig i intervjuer och möten oberoende av vilka de är.

Jag har liten koll på hur man bedriver skogsbruk i Norge. Jag gissar att mycket ser likt ut där. Det brukar vara så. Det är något jag borde fråga min far om. Röstlund har precis gett Norgesparadoxen som granskar den norska oljeindustrin och hur den påverkar det norska klimatarbetet och norrmäns syn på klimatet. Den er reservert på biblioteket. Är den lika väl researchad och väl skriven som denna skall det bli ett nöje (på sätt och vis).