User Profile

DUNE (1965): Svarte, for en bok. Mye mer lettlest enn fryktet, tross Herberts psilocybin-kaninhull. Gjennomført, slagkraftig. Akkurat annerledes nok til at Villeneuve-filmene fungerte godt på egne ben, lik nok til å kjenne seg igjen i historien og ha en kontekst å lese ut ifra. En bok som anbefales å lese i noen få, lange lesestrekk, ikke nødvendigvis noe du plukker opp når du har et par minutter til overs.

Jag köpte den då jag hört talas om den tidigare, och tänkte att det var fint att läsa den innan jag eventuellt tittar på serieadaptionen på Netflix (jag har också förstått att det finns en kinesisk version som ligger på Youtube som möjligtvis är mer trogen boken, men också vansinnigt lång). Det är också väldigt roligt med science fiction som översätts till svenska.

Jeg ble litt forvirret av boken når jeg begynte å lese den, selv om jeg har hørt ett sammendrag i en podd tidligere. Det føltes litt som att bakgrunden med kulturrevolutionen var ett sidospår och det var svårt att förstå varför det var med i historien. Det grundar dock berättelsen i kinesisk historia och ger också en bakgrund till varför några av karaktärena blev dem de blev.

Det jag hade svårast att greppa var nog detta datorspelet. Jag tyckte att det kändes lite krystat och jag hade svårt att engagera mig i det. Det är svårt att beskriva ett spel som skall vara alltuppslukande i bokform, i ett helt annat medium. Att spel kan vara uppslukande vet jag, jag har ju spelat Dwarf fortress, men det skulle vara svårt att vidareförmedla den känslan. Jag funderar ändå om spelets funktion i berättelsen kunde förmedlats på ett annat sätt. Det känns fortfarande lite som att det inte passar in, en lite för lätt lösning.

Jag tycker i grunden att boken lyfter en rad olika intressanta ämnen som frihet, autonomi, livets och universums mening, om vårt eventuella ansvar för andra arter och världen vi bor på, och om andra arters eventuella ansvar för oss. Det är ämnen som bara är öppnade i denna boken och man lär nog behöva läsa de två andra också om man utforska dem vidare. Om de gör det på ett bra sätt lär vi få se. Just som denna volymen slutar är saker bara så vitt börjat rulla. Kommer nog läsa de andra volymen också, men väntar nog till de andra två är färdigt översatta.

@nichobi@bookwyrm.social Låter som något för mig. Har tyckt om Lundbergs självbiografiska böcker. Upptäckte att han hade dött när jag plockade 'Yarden' till en bokcirkel genom jobbet för ett år sedan. Har inte riktigt vågat läsa den sista han kom med. Har jobbat med missbruk de senaste åren och är rädd att den skall bli för nära. Man får ju för sig att man känner honom numera.

Jeg var på juleferie i Trøndelag forrige jula. På vei gjennom Trondheim, før vi skulle ta toget over grensa, var jeg innom en bokhandel for å kjøpe med meg noen norske bøker. Jeg syntes ikke det var noe som fanget oppmerksomheten min og hadde vanskelig for å velge, men kom plutselig på at Frode Grytten var en forfatter jeg aldri hadde lest. Ja, og den der boka hans Popsongar var det mange som hadde snakket varmt om. Så jeg begynte å lete etter Popsongar (eller noe annet av ham) i pockethyllene. Og fant ingenting. Når jeg hadde gitt opp fant jeg denne ene nye boka hans. Bragepris og greier!

Den fikk bli med meg over grensa!

Den dagen Nils Vik døde handler om en mann som likt meg er på vei over ei grense — selv om det er grensa over til døden og ikke den norsk-svenske gresa ved Storlien. Og likt meg titter også Nils Vik tilbake på sitt liv når han er på vei å passere denne grensa.

Hele boka er en fryd å lese med et levende, men kompakt språk som klarer å fortelle en historie og en stemning uten at leseren føler at den må vade gjennom et lass med ord. Den handler ikke bare om ferjemannen Nils Vik i ett tilbakeblikk over sitt liv, men også om et helt samfunn rundt ham, noen av de som han har fraktet over fjorden, til og fra byen, i de mange årene han har jobbet som fergemann i dette lokalsamfunnet.

Det er hverdagslige situationer som beskrives. Presten som skal fraktes til kirka. Ungkaren som setter inn kontaktannonse i lokalavisa og lørdag etter lørdag reiser inn til byen for stevnemøter. Jordmora som skal skysses til fødsler. Den pensjonerte lærerinna som er syk og som Nils Vik skysser matvarer til, men som ikke vil ha hverken barmhjertighet eller oppmerksomhet. Øyeblikk med familien, med kona og døtrene — stunder av glede og tider som vanskeligere. Fortellingen er en rad personer og øyeblikk med menneskelige følelser og drivkrefter som glede, stolthet, kjærlighet, hat og lengsel. Nils Vik er vår Kharon mellom oss og menneskene rundt fjorden samtidig som han frakter seg selv til dødsriket.

Ja, og jeg kom meg til Sverige.