User Profile

Det här är en bok som är så omtalad att det kändes lite som om jag läste om den trots att det var första gången jag läste den. Detta beror nog på att när man väl har sett Scotts term 'läsbarhet' kan den inte o-ses, det är ett perspektiv som, IHMO, är fruktbart långt utanför den statliga kontexten som boken främst fokuserar på. T.ex. är det i dagens övervakningskapitalisktiska samhälle till stor del företag och plattformar som står vill göra sina kunder och anställda läsbara (och därmed, enl. Scott, minskar deras oberoende).

Det är också intressant att ställa Scotts mycket skeptiska inställning mot hög-modernistisk arkitektur och fysisk planering mot den veritabla armé av mjukvaru- och verksamhetsarkitekter som invaderat den moderna organisationen. De har, också IMHO, samma inställning till "verksamheten" som Lenin till de ryska bönderna under kollektiviseringen på 1920-talet som Scott dekerar ett kapitel till.

De har också samma relation, på en gång nedlåtande och parasitär, till den flytande, inofficiella och kreativa problemlösning som Scott kallar /metis/ (slughet) och som är nödvändigt för att stora organisationer ska fungera.

Boken är välskriven och lättläst på gränsen mellan akademisk monografi och populärvetenskap. Givet dess stora spännvidd har författaren blivit, rättvist, kritiserad för att bara välja ut källor som stöder has tes, men det är befriande att läsa en akademiker som ändå våga sätta ned foten och faktiskt dra konkreta slutsatser av sin forskning.

Det här är en utökad version av antropologen Lucy Suchmans bok "Plans and Situated Actions: The Problem of Human-machine Communication" (1987) som behandlar bl.a. hur människor interagerar med "intelligenta" maskiner. Den diskuterar den förra AI-febern och baserar sig på etnografiska studier av människa-maskin-interaktion och jag hoppas den ska ge lite användbara perspektiv på den nuvarande AI-febern.

I just started skimming because I already have too many books on the go and I must say the format is incredibly readable. You can sit down and read one section in a few minutes and have something to think about all day. Actually, I feel like that may be a better approach than "binging" the whole text at once (IMHO--I have limited mental bandwidth).

So I guess I'm just currently reading this book too, despite myself.

Som ofta händer är det en intressant värd författaren skapat, men intrigen och huvudpersonerna förblir lite platta. Lite för mycket "tell, don't show". Boken ger bitvis intrycket av en politisk pamflett, där "utanförfolket" får vara en allegori för papperslösa och andra grupper i det svenska samhällets utkant. Kanske ska man se denna som en ungdomsbok, men även en skulle tjäna på lite mindre tvådimensionella huvudpersoner. Slutlösningen känns inte helt trovärdig, även om fem är öppen.

Odd Arne Westad legg ut eit godt argument for at verda i dag liknar meir på den verda vi hadde før 1914, enn ho liknar på verda i 1939.

Odd Arne Westad er ein framifrå kald krig-historikar som lenge har vore oppteken av tilhøva mellom stormakter. I boka her, som så vidt eg veit er den første som er vorte omsett til norsk, argumenterer han for at verda i dag har klare likskapar med den verda vi hadde i 1914.

Det her kan framstå framand i eit land kor den einaste historiske analogien folk kjenner til, er overgangen frå mellomkrigstid til den andre verdskrigen. Like fullt har eg lenge vore av ei liknande oppfatning som det Westad kjem med i boka her, og er enno meir overtydd no.

For det første har vi i dag eit internasjonalt system med fleire stormakter, kor nokon er langt sterkare enn alle dei andre, men kor ein også har ei kjensle av nedgang og trugsmål frå oppadstormande konkurrentar. Westad argumenterer godt for at USA i dag minnar mykje om Storbritannia i 1914, og at Kina har mange trekk som liknar på Det tyske keisarriket. Dagens USA sin framandfrykt og krampaktige grep for å halde seg oppe som imperium og Kina sin frykt for å bli "for seine" med å utnytte den makta dei har opparbeidd seg dei siste tiåra, er ein farleg miks når ein ser dei i høve til historia.

I 1914 vart det krig, og så mange som 40 millionar menneske vart drepne eller skada. Men det tyder ikkje at krig var uunngåeleg den gongen, og heller ikkje at det er uunngåeleg i dag. Westad slår derfor eit slag for diplomatiet, og vilje til å gjera kompromiss i sakar kor usemje kan føre til krig. Løysningsforslaga hans på Taiwan, Ukraina og Palestina blir litt for enkle for min del, men det er uansett først og fremst den historiske drøftinga som var grunnen til at eg las boka her, og den var god.

Til sist synst eg omsetjinga til norsk er litt skuffande. Det heiter ikkje "i Balkan", men "på". Det heiter heller ikkje "handelsunioner", men "fagforeiningar'. Det her er faktisk på linje med Google translate i 2010. Skjerpings.