User Profile

Genom min fru har jag lärt känna Tomas Andersson Wij. Jag har fastnade för hans välskrivna visor med ett tydligt politiskt och mänskligt patos. Låtar som handlar om vårt samhälle och hur det är att befinna sig i det utan att vara övertydlig.

Det är första gången jag läser något av honom som inte är låttexter. Det är en mycket kort bok, inte ens hundra sidor, i serien Ärkebiskopens fastebok. Varje år erbjuder tydligen ärkebiskopen någon att skriva en bok till fastan. 2025s bok blev denna — Gud är inte plåstret — av Tomas Andersson Wij.

Det är nog första gången jag möter en såpass uttalad religiös Tomas Andersson Wij, även om man har skymts i vissa låtreferenser och i några intervjuer (till exempel i hans egen podd Hundåren). Att han hade en bakgrund i frikyrkorörelsen, men att han lämnade den som ung visste jag, men inte hur han förhåller sig till tro just nu. I denna boken förstår jag att han är en person som nog aldrig har lämnat tron, men som har brottats med den hela livet och hittat en egen relation till den.

Andersson Wij skriver om fastan, men också om hur fastan samexisterar med festen: att det måste finnas en balans. Den som fastar hela tiden missar på många sätt mycket av det fastan handlar om. En fasta utan fest riskerar att bli en tävling om vem som fastar bäst, när vi egentligen behöver flera olika upplevelser som blir meningsfulla tillsammans.

Den religiositet Andersson Wij förespråkar är en som fokuserar på mänsklig gemenskap framför kyrkliga dogmer, en religiositet som får finnas utan fastgjutna ritualer eller ett rätt sätt att tro på. Han berättar om när han efter att ha lämnat frikyrkan är med att starta en grupp för trosdiskussioner inom svenska kyrkan som senare utvecklar sig till att hålla i en gudstjänst. Han beskriver hur det att de startar upp vid sidan om, på en annan tidpunkt än, den vanliga mässan möjliggör att bryta mot de vanliga reglerna för hur en mässa skall vara utformad i uppbyggnad, vilka sånger som sjungs och vem som får göra vad (till exempel dela ut nattvard) — att det för många fanns något tilltalande i det — men också hur det över tid byggdes upp en egen logik över också denna mässan skulle utföras, där man efter ett tag inte längre fick ändra på något.

Vi är många som söker en mening med det hela, också jag även om jag inte vill kalla mig troende; som skulle ha nytta av ett sammanhang där frågor runt tro och mening togs upp, men som inte skulle känna sig hemma inom den vanliga kyrkan och gudstjänsten. Det är väl egentlig vad religiositet: det har väl aldrig handlat om gud egentligen, det handlar om oss!

Erlend Loes kampskrift. Hans agenda: alle bør bytte til sykkel, og aller helst de med bare ett hjul. Boka er på sitt beste når Loe reflekterer over skammen i å falle, men har ellers også mange fine refleksjoner om selvbilde, samfunnet, ham selv og, vel, sykling. Men det er også enkelte parti i boka hvor han mista min oppmerksomhet litt. Å følge selve rutene han syklet på i Oslo-området var vanskelig uten å egentlig kjenne områdene. Men alt i alt ei fin, morsom og lettlest bok som jeg håper overbeviser mange.

Det är svårt att tala om några av Mobergs böcker utan att jämnföra med Utvandrar-sviten, som också är de ende andra böcker jag har läst av honom. Förrädarland är betydligt kortare med (i alla fall i min utgåva) knappt tre hundra sidor, men har många av de element vi känner frå Utvandrar-sviten: Et historiskt tema med stor betydning för svenskar, et flertal personer som man följer växelvis och som korsar varandras väg och samma lättsamma berättarstil där läsaren ofta påminns om detaljer från tidigare i boken (i fall man har glömt). Om något tyckte jag att persongalleriet inte fick utveckla sig på samma sätt som i Utvandrarna, men det är ju också naturligt eftersom boken är betydligt kortare.

Förrädarland följer en rad personer långs med gränsen mellan Värend och Blekinge, då gränsen mellan Sverige och Danmark, under mitten av 1600-talet. Det är tiden för Stockholms blodbad och Gustav Vasa, det är tid för Dackeupproret, men med fokus på vanliga människor, de som man sällan möter i den vanliga historieskrivningen. Vi får träffa präster, munkar och bönder, men följer också en bondson som tar värvning. De lever på båda sidor av gränsen, pratar samma språk, praktiserar samma tro, är i släkt med varandra och handlar med varandra. De har åsikter, men är i det stora och det hela likgiltiga inför vilket land de bor i eller vem som är kung.

När kriget bryter ut är det dock de som drabbas. Soldater drabbas samman i deras skogar och på deras mark, det är deras gårdar som bränns och deras djur som dödas, de berövas liv och samhället stympas vid att kontakt över en gräns som tidigare inte betytt något i praktiken plötsligt förbjuds. Dessutom när allt kommer till kritan skall fälttåget betalas med kyrksilvret som lokalbefolkningen har betalat till över flera generationer.

Jag tror jag gillar Mobergs böcker och tänker att jag vill läsa flera av dem, men om jag skall ta fram något jag störde mig på är det hur stor plats könsligt umgänge tar, särskilt i bokens första hälft. Jag förstår att giftemål och barnafödande är jätteviktigt, och att våldtäkter var (och är) en del av kriget som jag uppskattar att faktisk tas upp; men jag misstänker att Vilhelm Moberg var mer upptagen av än den vanliga 1600-talsbonden. Detta fanns i Utvandrar-sviten också, men eftersom de böckerna var mycket tjockare fick det ta plats utan att det tog överhand. Jag skulle ju ville veta mer om böndernas vardag i övrigt!