User Profile

Det går nog inte att förstå vad det här är för biografi utan att prata om de två huvudpersonerna. rabbi Abraham Joshua Heschel är en av 1900-talets riktigt stora rabbiner. Han var verksam i Berlin innan han flydde Förintelsen. I New York var han verksam vid den stora legendariska institutionen inom masortirörelsen (trots hans bakgrund inom ortodoxi) - Jewish Theological Seminar i New York. Han skrev välciterade kompendier som The Sabbath, teologiska grundstenar som God in Search of Man, religiös jiddischpoesi, välanvända teologiska verk. Bara i huvudet vet jag att han skrev på engelska, tyska, hebreiska och jiddisch.

Biografins huvudperson - Maimonides, Rambam, Rabbi Moshe ben Maimon, var dock mycket mycket större. När historiens största rabbiner diskuteras hör jag i regel bara två namn någonsin nämnas - Rashi och Rambam. Båda hade något gemensamt - de förde Toran till folket. Rashi skrev utförliga förklarande kommentarer till hela Bibeln och Talmud för att göra den tillgänglig för vanliga studenter. Rambam kodifierade den stora mängd lagar som är utspridda i Bibeln, Talmud och den rabbinska traditionen till ett gemensamt dokument. De har antagligen gjort mer för att se till att vanligt folk kunnat leva judiskt än de flesta av oss ens teoretiskt skulle kunna göra i våra liv.

Men det som skiljer Rambam från Rashi är att han inte bara tillgängliggör judendomen, han bidrar också väldigt tydligt till dess intellektuella utveckling. Det görs på många sätt men det som verkligen sticker ut med Maimonides - verksam som läkare - är att han bidrar med rationalism och kärlek till vetenskap och filosofi.

Den här boken varierar väldigt bra mellan att skildra hans tänkande och de levnadsförhållanden som gav upphov till det. Man får insyn i hans liv, hans politiska och religiösa intriger och hans vänner (Ibn Rushd!!) som gör att man förstår honom bättre.

Det förvånar mig att jag tyckte det här var sådan läsupplevelse när den är från innan 1900-talet. När jag läst andra sådana böcker, som Jules Verne eller Selma Lagerlöf så har det rent ut sagt varit uselt. Om sådant skrivits idag hade man häpnat över att det skulle ges ut eller anses stort.

Dostojevskij i Brott och straff känns däremot riktigt intressant. Det är lite märkligt att personer, inte bara huvudpersonen Raskolnikov utan förekommer även andra karaktärer, har "feber" stup i kvarten. Ibland "febrig extas" eller "febertillstånd". Verkar ibland vara bokstavligt, att är somatiskt sjuk och har feber, men oftare någon sorts omskrivning för att vara sjuk i själen eller någon sorts klinisk psykiatrisk diagnos.

Himla intressanta, absurda, vidriga och sympatiska karaktärer. Kanske speciellt absurda.

Målande, fascinerande. Man vill veta hur det ska gå för Raskolnikov medan man läser.

[Fick lägga till den här boken. Befintliga var annars enbart med engelskspråkig translitterering, "Dostoevsky". Första publikation 1982 syftar på översättaren Hans Björkegren. "I samarbete med sovjetiska experter", dvs. översättningen gjordes när Sovjetunionen existerade. Just den här utgåvan av Wahlström & Widstrand gavs ut 2002. Den finns inte i Libris, där finns flera andra utgåvor.]

Æ har en liste med bøker i Libby som æ kan tenke mæ å låne, for sånne tilfeller kor æ ikke vet ka æ vil ha men vil ha nokka, og der har den her oppholdt sæ en god stund. En ganske kort (under timen lang) lydbok, skrevet og lest av Louise Glück, som æ har lest noen diktsamlinger av, men ikke så mye, men det æ har lest har æ likt. Og en lydbok på femtito minutter e enklere å forholde sæ til en en lydbok på fjorten-førti-hundre timer, så da æ ganske seint søndag kveld tenkte «æ treng å gjøre nokka», endte det nokka opp med å bli å gå fire kilometer langs E6 (på gangveien!) mens æ hørte den her.

Den handle om Marigold og Rose, som e tvillinger, og babyer, som ikke kan røre på sæ og ikke kan snakke, men som kan tenke, og som tenke mye. Nokka av det logisk (koffor e det helt ok når faren reise til jobb, men ikke bra når bestemora reise til himmelen), og nokka av det e helt åpenbart ikke sånt et barn kan tenke. Men det kunne vært sånt et barn kan tenke, det e en undring i det som æ tror man som voksen ofte ikke har. Det e enkeltsetninger æ vil streke under, deler av det om å være tvilling som fikk mæ til å tenke på mine små tvillingsiessáler, å være to, og kanskje også å være to på en sånn måte at man ikke tenke på det, fordi det e så selvsagt.

Og så stemmen til Louise Glück, som jo va nesten åtti år gammel da ho leste inn det her, det e nokka der også, den gamle stemmen og de unge unge tankan, men det fungere så fint. Det e en perfekt lengde for en passe lang gåtur, anbefales varmt.