User Profile

flera jag talar med beskriver att den storskaliga svenska modellen med kalhyggen och plantering av främmande, snabbväxande trädarter är den största boven i sig. Gran har i stor skala planterats på kalhuggna marker som inte är anpassade för gran. Granar har grunda rötter, till skillnad från tallar med djupa palrötter, vilket gjort att granarna som satts på karga tallmarker främst i södra Sverige i många fall blivit stressade, känsliga för värme och torka och lättare angripna.

— Skogslandet by Lisa Röstlund (Page 57)

Jag börjar rota runt i uppgifter från Bolagsverket. Flera ledande profiler inom skogs- och klimatforskningen visar sig själva sitta i bolagsstyrelser eller konsultbolag med skogsbolag som kunder. Jag ställer mig frågan hur man som forskare håller sig helt vetenskaplig om man samtidigt förbinder sig att ta hänsyn till vinstintressen inom just det område man forskar på? En styrelseledamot för ett bolag är nämligen skyldig att verka för att ge bolaget vinst.

— Skogslandet by Lisa Röstlund (Page 38)

Förtroendet för att det statliga oljebolaget ska vara ledande i att vända utvecklingen tycks, utanför miljöorganisationerna och vissa forskningsinstitutioner, generellt vara starkt. Och mycket i Equinors kommunikation handlar om hållbarhet. Bolagets slogan är ”Searching for better”, och läser man informationen som det lyfter på sin hemsida och i årsrapporter så framhävs satsningarna på havsbaserad vindkraft, solkraft, klimatvänligt framställd vätgas samt koldioxidinfångning. Löftena om framtiden har låtit ambitiösa. Ett av målen har varit att 50 procent av investeringarna ska läggas på förnybara energislag och low carbon solutions – infångning och lagring av koldioxid, CCS. Men år 2024 lades fortfarande runt tre fjärdedelar av alla investeringar på olja- och gasproduktion. Och bara sex promille av all den energi som bolaget producerade samma år kom från förnybar vind- eller solkraft. Resten – 99,4 procent – kom fortfarande från olja och gas.

— Norgeparadoxen by Lisa Röstlund

Varje år i maj håller Equinor bolagsstämma ute i kontors- och industrilandskapet Forus i utkanten av Stavanger. Inför stämman våren 2024 lämnades ett radikalt förslag in till styrelsen. Det kom från flera internationella aktieägare – investmentbolag och pensionsfonder från Nederländerna, Danmark och Storbritannien – som föreslog att Equinor skulle ändra strategi för att komma i linje med Parisavtalet. De bad också styrelsen att förklara hur planerna på nya olje- och gasfält går ihop med att hålla uppvärmningen av jorden under 1,5 grader. Flera andra ägare meddelade att de skulle stödja förslaget. En av dem, den brittiska pensionsfonden Railpen, uttryckte för nyhetsbyrån Reuters att de var ”besvikna” på Equinors planer på att fortsätta att leta efter ny olja. Nästan en tredjedel av de icke-statliga ägarna röstade för. Men den största aktieägaren – den norska staten – röstade emot. Det blev ingen strategiändring.

— Norgeparadoxen by Lisa Röstlund

– Det finns de som hävdar att bara för att det är renare producerat, så kommer det på något sätt att reducera utsläppen globalt för att norsk gas kommer att ersätta kol eller gas från andra källor. Men faktum är att genom att föra ut mer fossila bränslen på marknaden så sänks priserna och konsumtionen ökar, vilket gör att fördelarna med den renare produktionen blir färre än nackdelarna, säger han. Norges agerande sätter också en olycklig global standard, anser Michael Lazarus. – Om Norge, ett rikt land, inte kan sluta att öka sin produktion av olja och gas, vad är då tanken att andra länder ska göra? Jag tycker att den delen är extremt viktig – vad det här signalerar till omvärlden.

— Norgeparadoxen by Lisa Röstlund

You learn to banish from your mind the illusory fantasy that there is some precious, intact wilderness still out there, beyond the horizon, where wildlife can eke out a healthy existence outside the realm of our dominion. You come to see how the other species we share this planet with occupy the marginal spaces we leave for them—usually those we can’t figure out how to more directly occupy or exploit, like the floodplain of the river behind the factories; or places we have already trashed, like landfills and the pathways of abandoned petroleum pipelines. The beauty of nature is still there. In a way, it is more beautiful when it manifests in these fallen places, because of the resilience it reveals. But it is also deeply damaged and scarred, evidence of the way we have remade the world into some butchered cyborg. The deeper lesson that accretes as you learn to really see these places is that the damage we see in the natural world around us is a mirror, a reflection of the damage we feel inside ourselves, even on the days when we feel healthy. We, as a collective, are the ones causing the horror show of everyday life that we live in with our eyes averted. We cause it by our sometimes willing, sometimes hoodwinked, sometimes coerced participation in a system of subjugation, extraction, and accumulation that makes the Earth and each of us its slaves, training us to see ourselves as apart from nature in the same way it alienates us from each other and from ourselves.

— Natural History of Empty Lots by Christopher Brown