Reviews and Comments

Rävbacken är ett stycke mark väst om Uppsala där författaren Emil V. Nilsson tillsammans med familj och grannar genom flera år restaurerar tillbaka till ängsmark från den ansamling granar som stod mellan de tilliggande åkrarna när projektet började. Jag är inte särskilt kunnig om ängar och blommor; fast jag, som många, tycker att det är viktigt och bra med biologisk mångfald och det där. Platsen ligger dock bara några mil från där jag nu bor. Som man lärde på medieutbildningen när det begav sig: geografisk närhet kan göra allt aktuellt. Ett litet intresse kan kanske väckas till liv om det upplevs som nära.

Boken innehåller en rad kapittel där författaren varvar det konkreta arbetet och tankar runt det, med en berättelse som startar när gräsmarkerna uppstår för 30 miljoner år sen och fortsätter fram till i dag. Det är således båda långa och korta linjer i boken; konkret och abstrakt. Detta fungerar bra och bidrar till att förankra nutiden till en längre berättelse som i grunden handlar om människor och djurs plats i landskapet.

"I landskapet" skriver jag och försöker att undvika att använda ordet natur. Jag tänker att man inte kan sätta oss utanför naturen.

Boken är båda underhållande, lättläst och rolig. Emil V. Nilsson delar med sig av sina tankar hela vägen. Hur han frustreras över det tunga arbetet, hur han gläds över att hitta en ny art, och hur han beundrar sina grannar som lägger ner båda tid och kunskap tillsammans i ängen.

Boken ger mycket att tänka på. Man kan följa resaureringsarbetet, man kan följa de långa historiska linjerna, men man kan ägna mycke tid åt att tänka på vår plats i världen och världen runt oss. Vi står inte utanför naturen. Jag tänker att vi mår som marken under oss. Hur skapar vi den mångfald som båda vi och världen runt oss behöver? Rävbacken kan vara ett sätt.

Jag köpte den då jag hört talas om den tidigare, och tänkte att det var fint att läsa den innan jag eventuellt tittar på serieadaptionen på Netflix (jag har också förstått att det finns en kinesisk version som ligger på Youtube som möjligtvis är mer trogen boken, men också vansinnigt lång). Det är också väldigt roligt med science fiction som översätts till svenska.

Jeg ble litt forvirret av boken når jeg begynte å lese den, selv om jeg har hørt ett sammendrag i en podd tidligere. Det føltes litt som att bakgrunden med kulturrevolutionen var ett sidospår och det var svårt att förstå varför det var med i historien. Det grundar dock berättelsen i kinesisk historia och ger också en bakgrund till varför några av karaktärena blev dem de blev.

Det jag hade svårast att greppa var nog detta datorspelet. Jag tyckte att det kändes lite krystat och jag hade svårt att engagera mig i det. Det är svårt att beskriva ett spel som skall vara alltuppslukande i bokform, i ett helt annat medium. Att spel kan vara uppslukande vet jag, jag har ju spelat Dwarf fortress, men det skulle vara svårt att vidareförmedla den känslan. Jag funderar ändå om spelets funktion i berättelsen kunde förmedlats på ett annat sätt. Det känns fortfarande lite som att det inte passar in, en lite för lätt lösning.

Jag tycker i grunden att boken lyfter en rad olika intressanta ämnen som frihet, autonomi, livets och universums mening, om vårt eventuella ansvar för andra arter och världen vi bor på, och om andra arters eventuella ansvar för oss. Det är ämnen som bara är öppnade i denna boken och man lär nog behöva läsa de två andra också om man utforska dem vidare. Om de gör det på ett bra sätt lär vi få se. Just som denna volymen slutar är saker bara så vitt börjat rulla. Kommer nog läsa de andra volymen också, men väntar nog till de andra två är färdigt översatta.

Jeg var på juleferie i Trøndelag forrige jula. På vei gjennom Trondheim, før vi skulle ta toget over grensa, var jeg innom en bokhandel for å kjøpe med meg noen norske bøker. Jeg syntes ikke det var noe som fanget oppmerksomheten min og hadde vanskelig for å velge, men kom plutselig på at Frode Grytten var en forfatter jeg aldri hadde lest. Ja, og den der boka hans Popsongar var det mange som hadde snakket varmt om. Så jeg begynte å lete etter Popsongar (eller noe annet av ham) i pockethyllene. Og fant ingenting. Når jeg hadde gitt opp fant jeg denne ene nye boka hans. Bragepris og greier!

Den fikk bli med meg over grensa!

Den dagen Nils Vik døde handler om en mann som likt meg er på vei over ei grense — selv om det er grensa over til døden og ikke den norsk-svenske gresa ved Storlien. Og likt meg titter også Nils Vik tilbake på sitt liv når han er på vei å passere denne grensa.

Hele boka er en fryd å lese med et levende, men kompakt språk som klarer å fortelle en historie og en stemning uten at leseren føler at den må vade gjennom et lass med ord. Den handler ikke bare om ferjemannen Nils Vik i ett tilbakeblikk over sitt liv, men også om et helt samfunn rundt ham, noen av de som han har fraktet over fjorden, til og fra byen, i de mange årene han har jobbet som fergemann i dette lokalsamfunnet.

Det er hverdagslige situationer som beskrives. Presten som skal fraktes til kirka. Ungkaren som setter inn kontaktannonse i lokalavisa og lørdag etter lørdag reiser inn til byen for stevnemøter. Jordmora som skal skysses til fødsler. Den pensjonerte lærerinna som er syk og som Nils Vik skysser matvarer til, men som ikke vil ha hverken barmhjertighet eller oppmerksomhet. Øyeblikk med familien, med kona og døtrene — stunder av glede og tider som vanskeligere. Fortellingen er en rad personer og øyeblikk med menneskelige følelser og drivkrefter som glede, stolthet, kjærlighet, hat og lengsel. Nils Vik er vår Kharon mellom oss og menneskene rundt fjorden samtidig som han frakter seg selv til dødsriket.

Ja, og jeg kom meg til Sverige.

Det er enkelt å rakke ned på 'Søstrene fra Namsos'. Det er en tynn bok gitt ut på eget forlag av en debutant. Den er upolert i språket. Den bruker gjennomgående hermetegn på feil "måte" (noe slikt). Det er litt irriterende at en hest plutselig bytter navn fra Orion til Odin. Hver femte eller sjette side er blank forutom en liten aforisme uten åpenbar sammenheng til resten av teksten.

På mange måter burde jeg være målgruppa for denne boka. Jeg er oppvekst i Namsos. Det var til Namdalen farmora mi flyktet fra Trondheim under invasjonen. Jeg vet likevel lite om hva som skjedde i Namsos under krigen, annet enn at sykehuset også da var viktig for hele nærområdet. Likt meg er Selnes er oppvekst med historier om krigen. Som han skriver i forordet lyttet han til eldre slektninger som fortalte om krigen og motstandsarbeid i Namdalen. Det er et utmerket materiale å basere en skjønnlitterær bok på. Det er bare synd at den ikke er bedre gjennomarbeidet.

Det finns som sagt mange småsaker som man kan pirke på, men som jeg fint kan overse. Jeg synes likevel det største er hvordan historiefortellinga er gjennomført.

Grunnhistorien er både god og spennende. At en av de sentrale okkupasjonsvennlige damene i Namsos skal byttes ut mot tvillingsøstera som jobber for motstandsbevegelsen kan man gjøre mye med. Jeg satt derimot ofte med følelsen av at det var litt for lett for hovedpersonene, at de møtte for lite motstand, og kom seg for lett unna. Det føltes aldri nervepirrende eller som det var på vei å gå riktig ille. Motstandsbevegelsen har alltid kontroll og det er alltid noen annen som kan rydde opp.

En av grunnene til dette tror jeg er at språket er noe kjedelig og monotont, en annen at historien føltes rørete og ustrukturert. Jeg mistet flere ganger oversikten over hvor vi var og når. Boken er fortalt i løpende tekst uten noen som helst avsnitt- eller kapitellinndeling, samtidig som man følger ett stort antal personer. Jeg kan grovt regne ti personer som man følger i forskjellige steder i boka som man hopper mellom hyppig. Selv om det er noen få man følger mer (Linn, dyrlege Fevik, Søster Anne) blir det lett uoversiktlig og personer blir sammenblandet, spesielt når man får vite så lite om dem. Å følge noen få personer med tydlige karaktertrekk, gjerne kombinert med tydelige kapitler der man følger en person per kapitel (kapitlene kunne gjerne fått overskrift etter personen man følger) hadde vært en tydelig forbedring. Det hadde antagelig gjort historien tydeligere, mindre forvirrende og de farlige situasjonene som oppstår hadde kanskje også føltes farligere.

Boka hadde antagelig også tjent på å være lengre og mer detaljert. Det hadde gitt leseren tid til å oppfatte handlingen, det hadde gitt historien større troverdighet, men det hadde også gitt spillerom til den naturen og det samfunnet som jeg tror at Selnes er intressert i å skildre — og som jeg er interessert i å lese om: jeg vil lese en slik bok for å minnes et landskap jeg har bodd i, en bok som bruker en spennende historie til å fortelle om hvordan det så ut og hvordan folk levde på heimplassen min under krigen. Jeg vet at det er mye begjært, men jeg synes det er synd at muligheten til dette ikke ble benyttet. Enn så lenge er det bare et tidlig utkast, et bra utkast, men et utkast som det må jobbes en god del med.

Cory Doctorow var en forfatter som jeg fant gjennom nettaktivismen hans og som jeg leste flere bøker av for cirka femten-tjue år siden (Eastern Standard Tribe, Down and Out in the Magical Kingdom, Little Brother); men så mistet synet av mens jeg har drevet med annet. Jeg har beundret ham som tenker og syntes at han har skrevet spennende bøker som har fått meg å se på samitiden på en ny måte. Jeg husker godt hvordan hovedpersonene i en bok bygde et allmennt byomfattende trådløstnettverk i Toronto.

Han har selvsagt publisert masse siden det. Ble for kort tid siden påmint på nettet og leste om 'The lost cause', som er en av hans nyeste. Når jeg så fant den på den lokale bokhandelen tok jeg med den hjem.

Boka er satt til Kalifornia i en nær framtid, der klimakrisa på allvor har tatt feste og der samfunnet har blitt tvunget til å på allvor ta tak i utfordringene som dette gir. Her ligger bokas hovedkonflikt: mellom de som kjemper for å implementere løsninger som faktisk finns, og de som ser tilbake på en svunnen tid der de var de som bestemte. Om man setter det på spissen er det en konflikt som man kjenner igjen fra i dag, selv om boka blir veldig amerikansk ved å knytte det opp till maga-kulten (det er hva de kalles i boka) og gi våpendiskusjonen ganske mye plass. Det irriterer meg også at skillet nesten konsekvent omtales som unge mot eldre, noe jeg ikke er sikker på speiler virkeligheten i dag (selv om det i blant kan se ut slik).

Selv om historien i stor grad handler om fellesskapsløsninger følger man et lite antal personer og relasjonen mellom dem. Jeg har likevel inntrykk av at personene blir noe flate og karikerte. Alle som mener noe mener det veldig sterkt. I liten grad ser man at meninger utvikles og endres. Det samme med personene. Hovedpersonen Brooks relasjon til bestefaren er fyllt av gjensidig aversjon, og relasjonen til kjæresten Phuonng utvikles i rekordfart fra at de ikke kjenner hverandre til at de har en veldig intens og nær kjærlighetsrelasjon. Den mest intressante relasjonen er nok mellom Brooks og Milena, en internflyktning som leder en gruppe flyktninger til Burbank og der det tydelig finnes gjensidig beundring, interesse og vennskap mellom henne og Brooks, men der de også har vidt forskjellige syn på hvordan samfunnet skal se ut og slikt som kryptovalutaer. Dette synes jeg er bokens svakeste punkt, men det er også godt mulig at en post-krise verden der man virkelig kjenner klimaets forandringer på kroppen også er en tid for de store følelsene.

Ser man bort fra dette, fra enkeltindividene i boka, så er det en spennende historie og kanskje noe man kan ta inspirasjon fra. Boka følger Brooks og vennene rundt hen når de gjør de anser er nødvendig: å bygge fleretasjeshus for å huse flyktninger, og å jobba sammen for å løse det best mulig og raskest; tross at de har sterke kapitalinteresser allierte med fanatiske rasister som er villige til å ta til våpen mot seg.

Jeg vet ikke om det er denne framtiden vi står innfor, jeg håper virkelig ikke det, men om man skal ta med seg noe fra denne boka er det nok at: Framtidens løsninger skaper vi ved å jobbe sammen. Teknologiske løsninger er vel og bra, men bare om det bidrar til felles streven og samarbeid.

Fikk denne i gave av fattern når den var ny, men den har blitt liggende i bokhylla og jeg må si at jeg har sett på den med stor skepsis. Dels er det en sjanger som jeg egentlig ikke leser, dels er det en debutroman skrevet av en "original" (i beste mening av uttrykket) fra hjembygda mi. At baksida inneholder en hel biografi over forfatteren og knapt noe om hva boka handler om gjør ikke skepsisen mindre.

Bestemte meg for å likevel lese den, selv om jeg egentlig hadde tenkt å lese noe annet. Det får bli påskekrimen min i år. Hvem vet: det kanskje er ei perle!