User Profile

Före den 1 januari 2024 hette den Oljedirektoratet. Den är en av alla norska institutioner som under de senaste åren plötsligt har bytt och rensat bort oljan ur sitt namn. Det som 2018 var statliga oljebolaget Statoil har numera den mer jämlikhetsklingande beteckningen Equinor. Branschorganisationen Norsk Olje og Gass heter sedan juni 2022 Offshore Norge. Samma år ville Stavangers borgmästare att staden hellre ska kallas Energihuvudstaden än Oljehuvudstaden. Oljedepartementet heter numera energidepartementet och regeringen valde samtidigt att byta namn även på myndigheten som har tillsyn över de fossila projekten, Petroleumstilsynet, som blev Havindustritilsynet.

— Norgeparadoxen by Lisa Röstlund

– Jag är mest orolig för att det sker mest utsläpp i den del av världen som inte har råd med förändringar. Och där viljan till att ändra sig inte finns. Som i Asien, till exempel. Det är jag väldigt bekymrad över. Och användningen av plast – hur det påverkar havet är också ett stort bekymmer. Men det hennes bolag producerar är ju grunden till det? Camilla Leon ställer motfrågan: Vad är vårt ansvar? – Det är viktigt att inte lägga ansvaret för konsumenternas utsläpp på oss. Man måste se hela bilden. Det är inte så att vi inte ska bry oss om det – men vad är det vi har ansvar för? Vad har de som använder produkterna för ansvar? Det är viktigt att klarlägga, annars är det en uppgift som ingen har möjlighet att lösa.

[…]

På ett individuellt plan måste alla ta ansvar, menar hon. – Jag tar tåget till jobb och försöker dra ner på plastanvändningen. Återvinna kläder. Det är inga stora saker, men för barnen tror jag att det är viktigt att man gör sin del. Men så måste det också finnas en balans för att få vardagen att fungera.

[…]

– Miljödebatten betyder mycket för många, men utmaningen är att veta vilka fakta man ska tro på. Det är svårt – olika forskare säger ofta motsatta saker. I vårt bolag har vi varit bra på att hämta fakta från etablerade källor som vi använder internt för att förklara. Men för folk i allmänhet är det svårt att veta vad de ska tro. Den globala uppvärmningen – är den orsakad av människan eller inte? Vad stämmer? Bara det är svårt att reda ut. Det beror på vilka forskare som uttalar sig.

— Norgeparadoxen by Lisa Röstlund

Idag är ingen vanlig fredag – det är den internationella kvinnodagen, den 8 mars, och det är fullsatt. Sjuhundra biljetter har sålt slut. Tillställningen har titeln ”Makt, pengar, framtid” och anordnas av Petro Ladies Club, ett nätverk som arbetar för att stärka kvinnor inom olje- och gasbranschen. Dess logotyp är en mjuk, rosa oljedroppe.

[…]

Dagens crescendo kommer då finalisterna i den årliga tävlingen Petro Lady of the Year får komma upp på scenen. Det är kommunens ordförande som korar vinnaren, en chef som varit en av pionjärerna på olika positioner inom bolaget Odfjell Technology, bland annat som första kvinnliga chef för en av dess oljeplattformar i Nordsjön. Kommunens ordförande läser upp motiveringen: ”Hon är en kvinna som inspirerar, motiverar och engagerar kvinnor och män över hela världen. Hon är en kvinna som inte bara har ambitioner, utan också förmågan att genomföra dem – och hennes beslut och rekommendationer påverkar tusentals människors liv och arbete.”

— Norgeparadoxen by Lisa Röstlund

Islam has become useful for politicians. It is being presented to the world as an aggressive, militant, even anti-culture religion. Its Promoters are not concerned with Islamic humanism or the liberalism of medieval Arab scholars or Iranian and Indian poets and Sufis. But there are other encouraging signs. Purdah has more or less disappeared, girls are taking up careers and some have become high-ranking officers in the medical corps of the defence forces. Going abroad for higher education has become the norm for young women. What I find odd, though, is how upper-class women, the Begums, have taken to ballroom dancing en masse! I don’t think we realise what a terrible world our generation inherited from our parents. Look at the situation today, in 1956. When a young Muslim man graduates from an Indian university he comes over to Pakistan and becomes a pilot or a member of the civil service. He believes that even if he were to appear for the Competitive Examinations of the Indian Civil Service, he would not be selected. In other words, the demoralised Indian Muslims must continue paying the price for Pakistan, even though most of them had nothing to do with its creation.

— River of fire = by Qurratulʻain Ḥaidar

I have been an ascetic and a libertine, a thinker and an idiot, a beggar and a grandee. I have seen it all. Perhaps now, in spite of myself, I have reached a stage of sanyas when one desires neither death nor life.

— River of fire = by Qurratulʻain Ḥaidar

Shravasti lay on the southern bank of the Rapti, guarded in the north by the pink and blue Himavat range. It was a large city divided into separate localities, where people of different castes lived and followed their ancestral occupations. Thieves, thugs and harlots had their own guilds and canons. The populace enjoyed life. Jugglers and harlequins performed in the marketplace and colourful festivals were celebrated with much merriment. Courtesans played ornate lutes at their windows. Flower girls sold jasmine garlands from door to door. Gambling was everybody’s favourite pastime.

— River of fire = by Qurratulʻain Ḥaidar

You learn to banish from your mind the illusory fantasy that there is some precious, intact wilderness still out there, beyond the horizon, where wildlife can eke out a healthy existence outside the realm of our dominion. You come to see how the other species we share this planet with occupy the marginal spaces we leave for them—usually those we can’t figure out how to more directly occupy or exploit, like the floodplain of the river behind the factories; or places we have already trashed, like landfills and the pathways of abandoned petroleum pipelines. The beauty of nature is still there. In a way, it is more beautiful when it manifests in these fallen places, because of the resilience it reveals. But it is also deeply damaged and scarred, evidence of the way we have remade the world into some butchered cyborg. The deeper lesson that accretes as you learn to really see these places is that the damage we see in the natural world around us is a mirror, a reflection of the damage we feel inside ourselves, even on the days when we feel healthy. We, as a collective, are the ones causing the horror show of everyday life that we live in with our eyes averted. We cause it by our sometimes willing, sometimes hoodwinked, sometimes coerced participation in a system of subjugation, extraction, and accumulation that makes the Earth and each of us its slaves, training us to see ourselves as apart from nature in the same way it alienates us from each other and from ourselves.

— Natural History of Empty Lots by Christopher Brown