Författarens tioåriga jag överhör sin mor berätta för en granne om sitt bortgångna äldre barn, författarens äldre syster som hon inte känner till. Där börjar denna boken som i stor grad är Ernaux' funderingar på relationen mellan sig själv och en syster som hon aldrig frågade om, som hon båda känner sig nyfiken på och känner att inte har med henne att göra. Vad betyder en syskonrelation när man aldrig träffades, när föräldrarna aldrig berättade något?

Som Ernaux' andra böcker är även denna kort, intens och välskriven. Den förmår utifrån det partikulära och personliga berätta om sådant som är mycket mer allmängiltigt. Genom att en fundering på relationen till den äldre systern Ginette som dog i difteri innan hon föddes; en relation som tidvis är fylld av ointresse (jag kände ju aldrig dig), tidvis intresse; finns det saker i berättelsen som det är lätt att känna igen sig i.

Hur påverkar vårt minne av personer som inte längre är där relationen till personer vi har runt oss just nu? Hur betydelsesfullt är biologiska relationer när man saknar en gemensam historia? Hur skulle det varit om de som dött i förtid fått leva? Vem skulle vi varit om vi inte gått genom trauman?

Jag blev påminnd. Jag minns det väl. Jag var kanske tolv när jag hemma hos min moster och mina kusiner fick veta att mina kusiner hade haft en äldre syster som dött mycket tidigt. Jag var mycket äldre när jag fick berättat omständigheterna runt det för mig.

Ernaux' funderingar på relationen med systern, vad den betydde för hennes föräldrar och vad den betyder för henne, handlar i grunden om hennes egen barndom och hennes egen relation till föräldrarna (som hon också skrivit om i andra böcker, till exempel Skammen och Min far). Som hennes andra böcker tycker jag att denna var läsvärd och förtjänar att läsas intensivt och i lugn och ro, gärna flera gånger.