Gud är inte plåstret

Genom min fru har jag lärt känna Tomas Andersson Wij. Jag har fastnade för hans välskrivna visor med ett tydligt politiskt och mänskligt patos. Låtar som handlar om vårt samhälle och hur det är att befinna sig i det utan att vara övertydlig.

Det är första gången jag läser något av honom som inte är låttexter. Det är en mycket kort bok, inte ens hundra sidor, i serien Ärkebiskopens fastebok. Varje år erbjuder tydligen ärkebiskopen någon att skriva en bok till fastan. 2025s bok blev denna — Gud är inte plåstret — av Tomas Andersson Wij.

Det är nog första gången jag möter en såpass uttalad religiös Tomas Andersson Wij, även om man har skymts i vissa låtreferenser och i några intervjuer (till exempel i hans egen podd Hundåren). Att han hade en bakgrund i frikyrkorörelsen, men att han lämnade den som ung visste jag, men inte hur han förhåller sig till tro just nu. I denna boken förstår jag att han är en person som nog aldrig har lämnat tron, men som har brottats med den hela livet och hittat en egen relation till den.

Andersson Wij skriver om fastan, men också om hur fastan samexisterar med festen: att det måste finnas en balans. Den som fastar hela tiden missar på många sätt mycket av det fastan handlar om. En fasta utan fest riskerar att bli en tävling om vem som fastar bäst, när vi egentligen behöver flera olika upplevelser som blir meningsfulla tillsammans.

Den religiositet Andersson Wij förespråkar är en som fokuserar på mänsklig gemenskap framför kyrkliga dogmer, en religiositet som får finnas utan fastgjutna ritualer eller ett rätt sätt att tro på. Han berättar om när han efter att ha lämnat frikyrkan är med att starta en grupp för trosdiskussioner inom svenska kyrkan som senare utvecklar sig till att hålla i en gudstjänst. Han beskriver hur det att de startar upp vid sidan om, på en annan tidpunkt än, den vanliga mässan möjliggör att bryta mot de vanliga reglerna för hur en mässa skall vara utformad i uppbyggnad, vilka sånger som sjungs och vem som får göra vad (till exempel dela ut nattvard) — att det för många fanns något tilltalande i det — men också hur det över tid byggdes upp en egen logik över också denna mässan skulle utföras, där man efter ett tag inte längre fick ändra på något.

Vi är många som söker en mening med det hela, också jag även om jag inte vill kalla mig troende; som skulle ha nytta av ett sammanhang där frågor runt tro och mening togs upp, men som inte skulle känna sig hemma inom den vanliga kyrkan och gudstjänsten. Det är väl egentlig vad religiositet: det har väl aldrig handlat om gud egentligen, det handlar om oss!