En sommernatt i 1953 så Harry Martinson et klart bilde av Andromedagalaksen i sitt romskip. Det inspirerte til et dramatisk prosadikt om et romskip som kommer ut av sin bane. I løpet av fjorten dager dikterte han (liggende på en sofa) de første sangene. Aniara er en romferge som frakter mennesker bort fra en jordklode ødelagt av krig og miljøkatastrofer. På sin ferd møter den en ukjent asteroide som tvinger den ut av kurs. Resten av handlingen dreier seg om hvordan passasjerene takler tilværelsen ombord, der de må bli i …
En sommernatt i 1953 så Harry Martinson et klart bilde av Andromedagalaksen i sitt romskip. Det inspirerte til et dramatisk prosadikt om et romskip som kommer ut av sin bane. I løpet av fjorten dager dikterte han (liggende på en sofa) de første sangene. Aniara er en romferge som frakter mennesker bort fra en jordklode ødelagt av krig og miljøkatastrofer. På sin ferd møter den en ukjent asteroide som tvinger den ut av kurs. Resten av handlingen dreier seg om hvordan passasjerene takler tilværelsen ombord, der de må bli i all framtid. Fortellingen er gjerne blitt lest som et dystopisk skrift om menneskenes utsatthet i en verden som har tatt i bruk atombomben. Men i romskipet finnes mimen, et maskineri som dels har skapt seg selv og dels er menneskeskapt. Hun er et besjelet kvinnelig vesen, en syntese av natur, teknologi og menneskelighet. Aniara kan tolkes som en appell til Vestens sivilisasjon om å slutte fred med naturen og med seg selv. Mange kjenner romanene ""Neslene blomstrer"", ""Ut i verden/Kapp farvel"" og ""Veien til Klockrike"" av Harry Martinson (1904-1978), som også fikk nobelprisen. ""Aniara"" (1956) er et nordisk mesterverk, oversatt til mange språk, men aldri tidligere til norsk.
Hardcover, 179 pages
Norwegian, Norsk, bokmål language
Published Jan. 1, 2006 by Pax.
Dette var kult! Spanande forteljingsform. Eg plukka opp denne fordi eg hadde tankar om å skrive noko liknande sjølv, og dei tankane les i beste velgåande.
Lurar på å leite etter ei oversatt versjon av denne. Det var vanskelegare enn eg trudde å følgje med på svensk.
Jisses. Dystert värre. Deppigt, deppigt. Måste nog ändå säga att jag tycker det är lite drygt att allt är på vers, blir lite pretto. Fast samtidigt välskriven och det aldrig sinande dystra mörkret är ganska stämningsfullt, så blir ändå en trea.
Jag gillar sci-fi- och rymdopera överlag annars, så det känns bra att ha läst en av klassikerna i genren. Fast skulle nog säga att när det gäller klassiker så är Ursula Le Guin ungefär en miljon gånger bättre. Av Harry Martinson rekommenderar jag hellre mästerliga Nässlorna blomma.
