Hegels Föreläsningar om estetiken utgör ett storslaget försök att tänka samman filosofin, historien och konsten i en enda begreppslig arkitektur. I en mening summeras och uttöms här den klassiska konstteorins alla figurer, vilket därmed också innebär att Hegels föreläsningar definierar en fond mot vilken det moderna skulle komma att avteckna sig. Den uppgift som Hegel står inför är att tänka samman konst och historia, inte bara på ett empiriskt-sociologiskt eller stilhistoriskt sätt (även om så gott som all senare konsthistorieskrivning med filosofiska ambitioner, från Wölfflin till Riegl och Panofsky, står i stor om än ofta inte helt erkänd skuld till honom), utan framför allt att förstå konstens funktion inom historien som helhet ? den roll som konsten spelar för »andens» utveckling, och inte minst för den »absoluta anden» och konstruktionen av det filosofiska systemet. Eller, uttryckt i modernare termer: att förstå vilken som är den speciella typ av sanning som …
Hegels Föreläsningar om estetiken utgör ett storslaget försök att tänka samman filosofin, historien och konsten i en enda begreppslig arkitektur. I en mening summeras och uttöms här den klassiska konstteorins alla figurer, vilket därmed också innebär att Hegels föreläsningar definierar en fond mot vilken det moderna skulle komma att avteckna sig. Den uppgift som Hegel står inför är att tänka samman konst och historia, inte bara på ett empiriskt-sociologiskt eller stilhistoriskt sätt (även om så gott som all senare konsthistorieskrivning med filosofiska ambitioner, från Wölfflin till Riegl och Panofsky, står i stor om än ofta inte helt erkänd skuld till honom), utan framför allt att förstå konstens funktion inom historien som helhet ? den roll som konsten spelar för »andens» utveckling, och inte minst för den »absoluta anden» och konstruktionen av det filosofiska systemet. Eller, uttryckt i modernare termer: att förstå vilken som är den speciella typ av sanning som tillkommer konsten, till skillnad från religionen, politiken, filosofin; vad är det som är unikt just för konstverket, och i vad mån kan det översättas till en begreppslig-diskursiv kunskap? »Estetik» är för Hegel inte så mycket namnet på en avgränsad filosofisk disciplin, som på just en fråga: kan konsten och den erfarenhet som ligger fördold i den »upphävas» ? i den dubbla betydelse som Aufhebung har hos Hegel, dels att sudda ut, utplåna, men också att lyfta upp och bevara på en högre nivå ? i det filosofiskt-begreppsliga vetandet? Här presenteras Hegels inledning till dessa föreläsningar i översättning av Sven-Olov Wallenstein, som också svarar för ett efterord om Hegels konstfilosofi och dess receptionshistoria.
Jag är inte längre lika övertygad om det hegelianska projektet som jag var förra gången jag läste texten. På det sättet så är jag inte längre övertygad om att Hegels estetik är särskilt relevant för vår tid. Den präglas av en stark fetischisering av det abstrakta som jag uppfattar som missriktad. Att konsten inlemmas i världsandens process gör att den får en tydlig riktning och förlorar sin autonomi. Jag tror att det är just i konstens autonomi som den blir mest meningsfull. Samtidigt är detta en bra introduktion till Hegel, den är förhållandevis lättläst (åtminstone jämfört med Fenomenologin) och gör att man får åtminstone grundläggande förståelse av Hegels dialektiska tillvägagångssätt och förstår att det inte rör sig om motsatsernas spel utan om begreppens, andens och världshistoriens självutveckling.
