Den förlorade freden

En gedigen genomgång av omständigheter som sedan slutet av 1800-talet upprepade gånger lett till storkrig på vår kontinent. Själva krigen tar inget utrymme i denna kompakta bok. I stället fördjupar Agrell sig i de olika säkerhetspolitiska arrangemang som under åren uppstått och av olika anledningar fallit sönder eller lett till nya krig. Det framkommer tydligt att historiens gång påfallande ofta har berott på slumpartade omständigheter och att de förklaringar som senare blvit förhärskande inte sällan är rationaliseringar eller grova förenklingar. Så exempelvis den för Tyskland "orättvisa" Versaillesfreden, som inte alls hade behövt leda till andra världskriget om inte den ekonomiska krisen och rädslan för kommunismen bland de styrande i Weimartyskland hade fört nazisterna till makten. Agrell beskriver på ett intressant sätt hur båda sidorna i kalla kriget hade en mycket bristfällig bild av motståndarsidans planer och hur kärnvapensvskräckningens inre logik vid flera tillfällen förde världen till katastrofens rand - en katastrof som delvis bara kunde undvikas tack vare lyckliga omständigheter. Agrell kommer inte med några pekpinnar, de lärdomar som kan dras av hans berättelse är implicita. Det han har att säga om dagens situation är nedslående. Efter Sovjetimperiets fall hade väst invaggat sig i falsk trygghet och övertygat sig om det egna samhällssystemets överlägsenhet som knappt behövde försvaras, eftersom något storkrig i Europa inte längre var möjligt. Nu har USA och Europa glidit isär säkerhetspolitiskt och Ryssland kan plocka sönder sin huvudmotståndare Nato bit för bit "i en process där demoraliseringen på samma sätt som i Frankrike 1940 hotar att bli den avgörande faktorn, inte de militära och ekonomiska resurserna". Detta ser Agrell som en sannolik utveckling även om, och kanske särskilt om, kriget i Ukraina sätts på paus.