Kommer de, så skjuter jag oss

(Jiddisch nedan) Jag har äntligen läst Bernt Hermeles ”Kommer de, så skjuter jag oss”. När jag väl tog upp den var den omöjlig att lägga ner igen. En otroligt stark genomgång av hur djupt rotad svensk antisemitism var i både tanke och verksamhet långt innan men också under förintelsen. Tre saker bär jag särskilt med mig: 1. Idén om ashkenormativity behöver ett gott mått komplexitet för att fungera i Sverige. Även de icke-judar som hade en grundläggande respekt för sina judiska nästa visste ofta att skilja mellan den assimilerade tyska juden och den östeuropeiska juden. Så även med de tyska judar som kom in i svenska samhället. (Jiddischtalare vet det, om de bara känner till det föraktfulla namnet vi haft för tyska judar, jekes.) När vi pratar om att Gustav III började släppa in judar i landet utan att tvinga på dem ett dop är det viktigt att veta att det länge till skulle vara helt och hållet uteslutet för den östeuropeiske juden. Den synen levde kvar mycket länge, både bland icke-judar och bland judiska församlingsmedlemmar (som under en mycket lång tid bara bestod av västeuropeiska judar). Under såväl pogromtiderna som under förintelsen formade det svensk flyktingpolitik såväl som församlingens remisser i frågan. Det ska såklart sägas att Sverige gjorde vad de kunde för att ställa den relativt assimilerade västjudiska församligen mot östjudarna. 2. Bilden av den europeiska juden som huvudsakligen white passing är mycket mer komplex än vad många tror. Såväl i bakgrundsskildringarna som löper över flera hundra år som skildrandet av förintelsetiden refereras ständigt till judar som asiater, som afrikaner, som svarta, med n-ordet. Vad som krävdes för att lätta på det var förutom en förlust för den tyska nazismen en långt gången assimilationsprocess, där judar förväntades lämna synagogan, döpas, gifta sig med kristna, släppa alla kosherregler och de få som stannade i synagogan förväntades släppa sina judiska språk och gå över till svenska. En mycket stark lojalitet till den svenska nationalismen i flera generationer behövdes. Och kanske framför allt behövdes det att man agerade på ett sätt som bevisade att det inte fanns ett spår av lojalitet med andra judar. Och många judar bar nog på vetskapen då som idag att för många snedsteg åsiktsmässigt eller kulturmässigt kan leda tillbaka till att bli stämplad som en ”asiatisk inkräktare”. 3. Att Sverige aldrig var neutralt under kriget utan tyskvänligt vet nog de flesta, men boken skildrar tydligt att det inte var ett strategiskt beslut utan ideologiskt. Sverige var fullt av nazister och ”tyskvänner”, och kanske särskilt i ledningen för militären, bland adel och kungahus och bland näringslivstoppar. Även de finare universiteten dominerades av ”tyskvänlighet”, vilket vi som varit aktiva i Uppsala Studentkår vet efter föreningens stora skamfläck Bollhusmötet. Vad boken också visar är att mycket av den djupt rotade antisemitism som rådde var av tyskt slag, för att den i huvudsak byggde på judendom som etnicitet och ras, och inte judendom som Jesusfientlig religion. Sverige (och Svenska kyrkan) var inte främmande för att nästan maskinellt utfärda arierbevis i frågor om giftemål, anställning, styrelseposter och för andra syften det kunde ”behövas”.

סוף־כּל־סוף האָב איך געלײענט בערנט הערמעלעס „קומען זײ, שיס איך אונדז“. אַז איך האָב אָנגעהױבן לײענען האָב איך ניט געקענט מאַכן אַ הפֿסקה. בחוץ אַ זײער שטאַרק דערצײלונג װעגן װיפֿל טיף איז געװען שװעדיש אַנטיסעמיטיזם אין אי מחשבֿה, אי טוּונג לאַנג פֿאַר דער מלחמה און חורבן װעל איך שרײַבן װעגן אַ פּאָר װיכטיקע זאַכן איך האָב געלײענט אין בוך.

1. דער אַמעריקאַנישער אידע װעגן „אשכּנאָרמאַטיװיטעט“ איז דאַרפֿט אַ ביסל קאָמפּלעקסיטעט אין אַ שװעדישער עולם. אַפֿילו די גױם װער האָבן ניט געהאַט פֿײַנט די אַסימילירטע ייִדן האָבן אָפֿטמאָל געהאַט פֿײַנט מזרח־אײראָפּעיִשער ייִדן װי אַ פּשוטער אַנטיסעמיט. אױך איז אָפֿטמאָל געװען מיט די יעקעס – דאָס װײסן אַלע װאָס קענט דער נאָמען „יעקע“. אַז קעניג גוסטאַװ 3 האָט אַרײַנגעלאָזן ייִדן קײן שװעדן איז דאָס דװקא געװען יעקעס. דער מחשבֿה איז געװען אַ לאַנגע צײַט מיט אי גױם אי שװעדישע יעקעס. בשעת פּאָגראָמען און דער חורבן האָט דאָס פֿאָרמירט שװעדיש פֿליכטינג־פּאָליטיק און דער יודישע קהלהס רעמיסן צו מלוכה װעגן דעם.

2. דער בילד פֿונעם שװעדישער ייִד װי אַ אינגאַנצן „װײַסע אײראָפּע“ איז אַ סך מער קאָמפּלעקס צו װאָס אַ סך לײַט טראַכט. אין דער געשיכטישע דערצײלונג פֿונעם בוך און אין דערצײלונג װעגן מלחמה־צײַט רופֿן גױם ייִדן „אַזיִאַטער“, „אַפֿריקאַנער“, „שװאַרצער“, און מע ניצט דער נ־װאָרט. װאָס איז דען געשען? אַ זײער שטאַרק אַסימילאַציִע־פּראָצעס, ייִדן זײַנען באַקומען קאָנװערטירט צו קריסטנטום, האָבן חתונה געהאַט מיט גױם, האָבן געלאָזן כּשר־געזעץ, זײַנען אַרױסגעװאָרן פֿון קהלה, האָבן אױפֿגעהױבן רעדן יודישע לשונות. מע האָט געמוזט האָבן און װײַזן אַ זײער שטאַרק שװעדיש נאַציאָנאַליזם אין דור־דורות. און מע האָבן געמוזט װײַזן אַז מע האָט ניט געהאַט אַ פּיצעלע געטרײַונג מיט אַנדערע ייִדן. מסתּמא האָבן אַ סך ייִדן געלעבט – דען װי איצט – מיטן געטראַכט אַז צופֿיל אַװלעס אין פּאָליטיק אָדער קולטור קענט זײ צוריקציִען צו אַ „אַזיאַטיש באַפֿאַלער“.

3. שװעדן איז קײנמאָל ניט געװען נײטראַל אנעם צװײטן װעלט־מלחמע אָבער מיט די דײַטשערע. דאָס װײסן אַלע אין שװעדן. אָבער דער בוך װײַזט אַז אונדער געטרײַונג מיט היטלער איז ניט געװען אַ סטראַטעגיש באַשלוס אָבער אַ פּאָליטיש. שװעדן איז געװען פֿול מיט נאַציסטן און „דײַטש־חבֿרים“, ספּעציִעל אין פֿירערס פֿון מיליטער, אין אײדל־לײַט און אי בורזשוזי. אַפֿילו די פֿײַנער אוניװערסיטעטן זײַנען אָנגעפֿירט מיט נאַציזטן און „דײַטש־חבֿרים“ (דאָס װײסט מיר װוּ זײַנען געװען אַ צענטראַלער טײל פֿון אופּסאַלאַ סטודענט־פֿאַרײַן, צוליב אונדזער גרױס כאַרפּע, דער „באָלהוס־זיצונג“. מיר זעען אױך אין בוך אַז דער טיפֿער אַנטיסעמיטיזם אין שװעדן אַרום מלחמה איז ניט געװען אַ קלאַסיש רעליגיִעזע אַנטיסעמיטיזם. אָבער אַ נײַע דײַטשע אַנטיסעמיטיזם װאָס האָבן פֿײַנט ייִדן פֿאַר זײַן „ראַזע“. שװעדן (און דער שװעדישע קירכע) האָבן געמאַכט אַ סך „אַריִער־צערטיפֿיקאַטן“, װאָס מע האָט געניצט אין שאלות װעגן למשול חתונה, אַרבעט און אָנפֿירערס פֿאַר געשעפֿט